Julen förstörd!

Nu har jag ett opublicerat inlägg om valpträffen jag var på för några helger sedan. Sedan har jag ju varit på och utfört diverse hundaktiviteter som jag skulle kunna skriva om. Som exempel så har Pea blivit riktigt duktig på att spåra, det har varit hundmässa o.s.v....

Men jag väljer att skriva om detta som berört mig så mycket!

I söndags kväll hämtade vi hem vår son som varit ute på resande fot under helgen. När jag klev ur bilen måste jag ha lagt min Iphone slarvigt i fickan för jag kom senare på att den måste ha ramlat ur den och hamnat på marken. Men så långt har vi inte kommit i händelserna ännu. Vi packar ur sakerna och Pea fnular lite i trädgården som vanligt. Nu har det ju kommit 30-50cm snö bara under dagen så hon har ju jätteroligt. Vi går in allihopa och efter c:a 1h börjar jag sakna min telefon. Jag ringer den...det ringer inte inne, vilket leder till slutsatsen att den ligger kvar i bilen. Jag ringer den där också men den är inte där. När jag vänder in för att hämta en ficklampa möter jag Pea med telefonens fodral i munnen. Då förstår jag- hon har använt min 6000 kronors telefon som leksak!!! Till råga på allt elände så är det ju djup snö och telefonen är....VIT. Det är kallt och mörkt. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att vi letade i 2h efter den.

Vi försökte med att ringa den, men lönlöst eftersom den antagligen hamnat i ljudlöst läge när den for ur fodralet. Jag försökte med kommandot "leta" som jag använder när vi tränar uppletande, d.v.s. hitta saker på ett begränsat område. Inget napp, då kommer Jeppe på ide´n att låna Jontes metalldetektor. Men utan resultat! Jag är så ledsen... tappar jag ansiktet om jag säger att jag grät mig till sömns?

Hela gårdagen förlöper och vi letar allihopa en stund då också. Jeppe krattade i trädgården utan resultat.

Nu börjar det kännas som om att hela julen är förstörd! Hur kunde jag vara så slarvig? Pea känner av min sinnesstämning så hon äter inte. Observera så har jag aldrig klandrat henne för detta!!!

Idag är jag hemma och vårdar sjukt barn...... så jag passar på att leta lite efter Iphonen i dagsljus. Nu är det min tur att kratta i trädgården. Jag stannar och tittar lite roat på vår lilla grävmaskin. Pea gräver sig ner i den djupa snön och vidare så att det far upp grästovor och jord. För en sekund funderar jag på att stoppa henne, men vad fasiken det är ju hennes trädgård också!!!  Jag vänder mig om och fortsätter mitt planlösa letande. Då kommer superhunden och släpper telefonen framför mina fötter!!!

Den är lite repig och fungerar inte riktigt som den ska, men jag har den tillbaka!!! Glädjen var i jämförelse med den jag kände när jag förstod att jag fött ett friskt och välmående barn! Jag fattar det fortfarande inte riktigt.

Så nu känns det som om det blir en ganska bra jul ändå! Kanske t.o.m Pea kan få en extra julklapp???

Sorgens år!

Nu är det slut, de finns inte kvar! Fick sluta sina liv samma år. Sorgens år fick ännu en underbar hund. Min sorg känns lika stor som med mina egna hundar, men kung Vegas var speciell för mig.



Här sitter de hela gänget. Bilden är tagen av Jessica- Vegas matte. Det här är runt nyårsafton 2009/2010. Vi har precis börjat alla tester och undersökningar på Fenja för att hitta varför hennes mage svällt upp så. Man ser den på bilden och att de har rakat bort pälsen för blodprovstagning. Då fattade vi inte hur sjuk hon var, älskade underbara Fenja. Snällare hund har nog aldrig funnits! Vi saknar alla hennes underbara kramar.

Fenja 3/3 2010.
Wendy 22/10 2010.
Vegas 12/12 2010.

Hoppas ni har det kul tillsammans nu, och vakar över oss.

Pea har blivit stor....

Japp så är det. En blodfläck avslöjade det vi misstänkt ett tag. Peas hormoner rusar runt i kroppen. Jag tycker mig se likheter med Fenjas första löp. Visst destruktivt beteende. Allt ska tuggas på och rastlösheteen gör sig påmind hela tiden. Vi har ullfiltar i soffan som vi har hittat misstänkta hål i. Alldeles för stora för att vara malar, så vi har bara en misstänkt för dådet. Men det är än så länge förvånandsvärt få blodfläckar här hemma. Det kanske kommer mer ellr så är hon som Wendy och städar bra efter sig.

I veckan så låg Pea i soffan och jag hörde som en dov duns i golvet där. Jag tittar dit och ser att hon har kräkts, det ser ut som en stor bajskorv. Jag var bara tvungen att veta vad det va som hon stoppat i sig, så jag tar papper och tar upp korven. Den är luktfri och lite svampig. Då ser jag att det är sulan till min ena toffel jag håller i min hand. Toffeln hade en filsula som säkert var jättegod att tugga på. När jag sitter där kommer det lite mer ner på golvet. De andra hundarna har sprungit mot dörren, eller till något hörn när de behövts kräkas. Men inte Pea, hon lyfter knappt på huvudet utan ligger bekvämt i soffan. Sedan hittade jag resterna av toffeln, så jag hann inte sakna den i.a.f.

Julmarknad.

Förra söndagen var jag, Jonathan och Pea på julmarknad. Vi började i Skokloster men där var inte hundar välkomna så då åkte vi vidare till Sigtuna. Som vanligt var det fullt kaos där och parkeringsplatser var det dåligt av. Men till slut hittade vi en plats och gick upp i det snöiga och kalla Sigtuna.

Vad julmarknader drar publik egentligen. Det fanns ingenting som jag ens var lite sugen på att handla. Det mesta är skolklasser som står och säljer till klasskassan. Lite korvar och hemstickat. Jaja nu har vi varit där. Pea uppförde sig exemplariskt som vanligt. Men var inte sötast denna dag, det var en 8 veckors mastiff som var det. Det tyckte även denna partiska matte. Så mycket hud på en sådan liten!

En kväll i veckan när jag och Pea tränade lite inomhus blev hon så uppspelt, samtidigt som jag skulle böja mig ned för att belöna henne. Vår kollision slutade så olyckligt så jag fick näsblod. Men jag är glad att hon tycker att det är så roligt att träna!

Novemberkåsan 2010.

Novemberkåsan är en endurotävling som körs både i dagsljus och även i mörker. Enduro är ju motorcyklar som framförs i terräng. Jeppe har ju blivit helt biten av det och jag tycker ju också att det är kul.

Dagen till ära hade Jonathan överlämnats i mina föräldrars/brors vård och en vinterjacka införskaffats till Pea.

Pea måste prova husses sovplats innan vi åker hem.

Vi avgick hemifrån oss 06.30 precis som planerat. Efter 2h bilfärd parkerade vi bilen vid depåområdet. Innan Pea fick hoppa ur bilen tog jag på henne den nya jackan som hon endast provat tidigare. Hon accepterade den utan protester. Haha tur var väl det för den var dyyyyr! Jag vet hur Wendy hade reagerat. Det hade protesterats och försökts att ta av den fula saken. Pinsamt att ha jacka på när man är en tuff hund! I depån är det mycket folk i rörelse och Pea verkar tycka att det är konstigt att ingen vill hälsa på henne. Hon är van vid att i.a.f varannan människa säger att hon är det sötaste de sett! Men vi konstaterar att det här är tuffa människor som är inställda på en tuff dags tävling och inte har tid med en söt tjej i röd jacka. Nejdå i ärlighetens namn så var det skönt att slippa berätta hur gammal hon är och var hon kommer ifrån en hel dag! Pea tar det hela med ro och tittar nyfiket på allt som händer. Att det luktar avgaser och mullrar högt lite här och var tar hon med ro! Allt är som vanligt helt enkelt.

Efter ett tags irrande omkring så hittar vi vägen till starten. Att vägen var densamma som de motorcyklar behövde ta som skulle till starten blev vi ganska snart varse om. När motoryklarna körde förbi oss, visade Pea inte en reaktion. Jag kände mig lite illa till mods att gå där med tanke på henne men hon traskade på som om ingenting hänt. Väl påväg ut i spåren som det lämmeltåg vi åskådare bildade, gick det en hund före oss som tydligen inte kunde gå med oss bakom sig. Han/hon skällde, morrade och vägrade gå. De blev tvugna att stanna och låta oss passera dem med sin spetsliknande hund. Fy vad jobbigt att behöva göra så. Med Pea är det precis tvärtom, jag kan med stolthet passera alla hundar! Efter lite tittande, virrande och så. Hmm det tog oss några timmar att hitta till bussarna som skulle ta oss ut till sträcka 4.

Det var nu jag tänkte att det kunde bli lite jobbigt för Pea. För buss har hon inte åkt förut. Men det visade sig att jag hade fel! Hon gick på bussen som om hon inte gjort annat och vi hittade en plats åt oss vid barnvagnsstället. Jag på en utfällbar stol och Pea sittandes bredvid mig. Passerande människor noterade henne inte ens. En man som hade sina handskar i handen märkte först henne när hon försökte smyga handskarna ur hans hand. Hon greppade dem lite försiktigt och höll kvar. Mannen tittade först lite argt på mig som om han trodde att det var jag som retats med honom. Men när han såg Pea så brast han ut i skratt. När busschauffören startade bussen lade sig Pea ner och jag kunde smidigt dra in henne under stolen där jag satt. När vi kommit fram så gick vi ut ur bussen som om vi inte gjort annat i vårt liv. Påväg ut i skogen var det lite knixigt att ta sig fram för att få bra platser vid den stora lerpölen, där vi hoppades att många skulle ramla. Pea klarade av alla hinder perfekt, hon hoppade och kröp och övervann svårigheterna. Med tanke på att hon hade den fina jackan på så gjorde hon det jättebra.

Vi märkte tidigt under dagen att hon inte tyckte att det var så kul med enduro för så fort vi stannade för att titta på något så sysselsatte hon sig med att gräva eller tugga på pinnar. Men aldrig att hon blir rastlös och börjar gnälla eller något.

Ubbe och Lotta som vi åkte tillsammans med var lite imponerade av hennes agerande under dagen. Och jag kan inte annat än att hålla med, Pea går verkligen från klarhet till klarhet.

Förresten så vägde vi henne i fredags. Hon vägde 25 kg.

Valpträff.

Nu har det hänt mycket sedan jag skrev här i bloggen. Konstigt nog har inspirationen försvunnit, inte träningssugen utan skrivasugen.

Förra helgen var vi på valp-träff för valparna i P-kullen. Eller valpträff var väl att överdriva då det endast var 3 hundar som dök upp. Eller snarare 2 valpar som dök upp, d.v.s Pea och Elvis som träffas ofta ändå och sen var det Pluto vars matte trevligt bjudit in oss! Jättetrevligt hade vi i alla fall!!! Plutos matte Anna hade "engagerat" en instruktör som hjälpte oss att att lägga spår och träna uppletande. Hmm visst var det Nina hon hette.... det här är väl verkligen nackdelen med att skriva i efterhand. Nina tyckte att jag skulle lägga ett apellspår till Pea eftersom hon provat spår förut. Spårupptag, två räta vinklar på ett lite blåsigt fält, och en träapport hon aldrig sett förut i sitt liv. Min spontana reaktion var att: -Det här fixar hon aldrig!!!
Men jag gick ut spåret och hoppades på det bästa. I spåret lade jag ut hennes favoritleksaker också.

Träffen var ju i Järbo, som ligger i närheten av Gävle. Jag måste ha associerat det med Lappland eller något, för jag var klädd för isande nordanvindar och -30 grader tror jag. Innan vi ens hunnit närma oss spårmarkerna (inte långt) var jag genomsvettig och rödblommig. Dubbla underställ, överdragsbyxor ullsockor, ullsulor...o.s.v..... o.s.v...... Jonathan som jag påtvingat liknande kläder stannade klokt nog hemma med Plutos "lillhussar" och spelade tv-spel. Annars hade jag nog fått storskäll tror jag!

Tillbaka ut i spårmarkerna då.... Anna och Jessica fick lägga sina spår i skogen. Om jag minns rätt så har Pluto provat spår förut men Elvis endast triumferat i sök. Så de lade kortare spår i skogen. Båda herrarna klarade spåren galant, utan bekymmer! Sedan gick vi tillbaka till spåret jag mödosamt i min vinterutstyrsel lagt ut till Pea-prinsessan. Nu visade det sig att jag skulle använda en spårlina också.

Försök att visualisera detta: Matte påpälsad till nästan orörlighet, med en mössa som tenderar att åka upp och glida av. Pea som smidigt och lätt tar sig över liggande träd och djupa svampiga hål på åkern. I Peas halsband är spårlinan fäst, linan fastnar i trädstammar och i mattes ben på vägen i spåret. Trots mattes orörlighet och klumpighet så tar Pea spåret perfekt. Det är aningen sidvind så hon går bredvid spåret perfekt. Men när hon närmar sig leksaker/apporten så går hon in i ursprungsspåret igen. Det ovanliga är att hon går förbi leksakerna men plockar upp apporten. Vinklarna klarade hon inte riktigt heller, de var för snäva jämfört  med dem vi tränat tidigare.

Detta lärde jag mig idag: Anpassa kläderna och lita på Pea till 100%.

Sedan fick hundarna prova på sakletning med de andra hundarnas leksaker. D.v.s att två av varje hunds saker lades ut i en ruta. Det gick mindra bra för Pea. Först greppade hon tag i Elvis pipboll, och blä vilken otäck tingest. Den pep och var sladdrig. Pea som aldrig träffat en pipsak förut var helt konfunderad. Men efter mycket jobb från min sida fick jag henne att komma med den. Nästa sak hon hittade var även den Elvis, det var hans stora mjuka vildsvin. Den fick jg henne inte att komma med. När vi gör detta med hennes egna saker tar hon dem direkt och kommer med. Nu har jag mentalt noterat frågor i huvudet som jag kommer att ställa till någon som kan om jag får möjlighet.

Sen gick vi hem och mumsade korv. Hundarna gick ut på gården och lekte med varandra, kom in emellanåt och visade sig. Blev för vilda och blev utskickade. Efter en stund kom bara Pluto och Elvis in. Lilla Pea saknades. Anna gick ut och såg henne...... på andra sidan såklart!!! TYPISKT Pea. Fanns det ett litet hål i staketet så hittade hon det. Det positiva var väl att hon kom ihåg var det var och kunde komma in igen när vi ropade!

En sådan trevlig dag vi hade med mycket skratt, men även seriösa tränings och uppfostringsfrågor behandlades. Pluto verkar ha det så bra med matte, hussar och Leo!

Jag har även fått lite klarhet i mtt förra inläggs funderingar! Det tackar jag för!!!

Spårdag! funderingar!

Ojoj nu snurrar det i huvudet på mig! Bredvid mig i soffan ligger det en trött hund och sover.

10.00 imorse inställde vi oss vid klubbstugan för att vara med på en "prova på spår" dag. Nu har ju Pea redan provat spår flera gånger, men jag tänkte att det kunde vara bra att få höra det igen hur man gör. Efter en liten genomgång i stugan gick vi till bilarna för att transportera oss till spårmarkerna. Väl framme så visar det sig att där vi skall vara, finns det dåligt med plats för bilar så Pea och jag får lämna vår bil och åka den sista biten i en annan bil. Det gick bra att sitta bak i bilen med en 4-årig Irländsk setter. Lite orolig var hon men det gick bra.

Men sen när bilen var stilla ville hon inte sitta kvar i bilen utan var ute hela tiden. Jag fick börja med att lägga ett 100m långt spår med hennes favoritleksak som avslut. Hon blev lite störd av att instruktören gick bakom mig och jag fick korsa spåret två gånger för att hon skulle ta spåret. Men sedan strävade hon på med nosen i backen. Några gånger stannade hon för att titta på instruktören. Hon spårade upp leksaken och vi lekte med den. Enligt instruktören så jobbade hon precis som man ska.

Nästa spår var ett som någon annan skulle lägga. Han som lade Peas spår missförstod instruktörens instruktioner och lade därför ut Peas avsluts-leksak mitt i spåret. Spåret fick ligga i 40 minuter innan vi gick det. Pea gjorde ett jättefint spårupptag och gick spåret jättebra tills hon kom fram till en hög med bajs. Hmmm där fick jag minsann lite huvudbry. Jag är helt beroende av Pea eftersom jag inte hade en aning om var spåret är, så jag kan ju inte dra henne bort från bajset, ej heller vill jag banna henne när hon jobbar. Som tur var var det en mycket liten bajshög så när hon mumsat färdigt så gick hon vidare i spåret. Tills hon hittar avslutssaken. Då kopplar jag loss henne och leker och kastar leksaken. Då säger spårläggaren att det är halva spåret kvar. Oups kan jag få henne att fortsätta spåra nu då. Tursamt är att spårläggaren visste exakt var spåret var och hade stannat där så vi behövde bara gå tillbaka så tog hon upp spåret igen. Detta spår var lite längre än det första och avslutades med en vinkel. Detta spår arbetade sig Pea igenom väldigt bra och hade inga problem med vinkeln i slutet.

Under tiden vi lade spåren så var Pea med en man som var medföljare till en annan kursdeltagare, och när mannen som skulle gå spåret jag lagt i slutet tog ut sin hund för att gå det, fick Pea sitta i hans bil. Jag är verkligen imponerad av denna hund. Hon är med på vad som helst. Och om jag får säga det själv så måste jag säga att hon var den hunden som uppförde sig bäst på hela dagen. Spåret gick bra för alla, men tiden mellan och så tänkte jag på. Jag var lite rädd att hon skulle vara trött på sista spåret eftersom hon inte fick lägga sig i bilen och vila under hela tiden. Men icke- hon var inte det minsta trött och visade tydligt att hon inte ville in i bilen när det var dags för att åka hemåt.

Då bestämde jag mig för att åka till hunklubben och träna lite till. Hundgodiset var ju med och alla leksakerna och hunden var inte trött. Väl framme vid klubben är jag ensam. Vi tränade fot framför spegeln, Pea har jättefin kontakt med mig. Så kul att kunn se det utan att tittaner på hunden. Enda gången hon släpper mig med blicken är precis efter det att hon fått en godisbit. Vi tränade "stanna kvar"  och även inkallning. Då kom en dam och frågade om jag ville vara med på en platsliggning då hon behövde lite störning. Pea och jag var med men jag ställde mig c:a 2m framför henne. Det gick bra ända tills precis innan det var dags att gå tillbaka till hundarna, då reste hon sig upp och kom emot mig. Så länge har jag aldrig provat på att låta henne ligga. Jag gick tillbaka och satte henne igen och ställde mig framför igen. Sen gick jag och ställde mig bredvid igen belönade sedan.

Nu till mitt huvudbry. Vad skall jag gå för kurs i vår? Instruktören denna dag sa i början att till våren skulle hon hålla i en appell-kurs. När jag frågade senare under dagen om det var den hon tyckte att jag skulle gå. Hon verkade tycka att Pea skulle vara för ung då utan hon rekomenderade en Bruks-kurs. D.v.s. prova på bruks. 2ggr spår, 2ggr sök, 2ggr uppletande. Men jag vill inte prova på för det har vi redan gjort nu. I vår blir ju Pea 1 år inte kan hon vara för ung då??? Hon verkade ju vara av den åsikten. Men jag vill inte gå någon vardagslydnads kurs eller unghundskurs under tiden. Jag vill jobba tävlingsinriktat redan från början! Jag har ju sett dessa kurser när jag tränat på klubben på kvällarna.... de gör ju sådant som vi fått göra på Birgittas valpkurs. Och Pea gör det bättre än dessa hundar som är 1 år äldre än henne. 

Känns som jag befinner mig i något slags ingenmansland. Jag är på hundklubben nästan varje vardagskväll, mest för belysningens skull. Men jag tränar alltid ensam, och på ganska få saker. Här ute i skogen finns det ju ingen som helst belysning så jag är tvungen att åka någonstans för att se min hund.

Rolig lördag!

Idag har vi varit och hälsat på Elvis i Grillby! Ojoj var roligt hundarna hade! De lekte, lekte och lekte. Och sen lekte de lite till!

Bäst att vila nu för imorgon ska vi ut och spåra hela dagen!

Pea använder verkligen huvudet!!!

Tänk den lilla damen får mig att skratta varje dag! Igår skrev jag om Peas försök att ta sig genom staketet.

Igårkväll gick jag med Pea och Jonathan och en kompis till honom på promenad. Det var så mörkt så att en pannlampa behövdes. Grabbarna cyklade och jag och Pea gick. Vi gick över ett stort fält med högt gräs, fältet har en gångstig som gjorts av dem som bor där när de ska hämta sin post. Pea älskar att gå där i dagsljus då hon hoppar och skuttar i gräset som en räv. Nu var det ju mörkt och grabbarna cyklade lite i förväg och Pea sprang efter dem. Då kom jag på den briljanta idén att gömma mig ute i det höga gräset. Jag hörde hur hon närmade sig med hög fart....pang- där hittade hon mig. Hon hade rusat rakt in i mig med huvudet före och stod nu glatt och väntade på sin belöning. Det kallar jag driv det!

Undrar om jag måste börja oroa mig för att hon ska skada sig så som hon far in med huvudet i allting?????

Träning ger resultat.

Ja nu är det ju så att vi tränar även om det inte verkar så i denna blogg :-) dagarna går med en rasande fart och mörkret lägger sig över oss alldeles för tidigt! Kanske får vi se lite mer ljus nu när vi gått över till vintertid?

Jag ägnade nästan ett helt träningspass på hundklubben i veckan till att träna Pea på att komma tillbaka med en leksak hon fått låna av mig. D.v.s jag kastar saken och vill att hon ska komma tillbaka med den så jag kan kasta den igen. Hittills har det mest varit ett kast och sen har hon lekt med saken själv...lååångt ifrån stackars mig. Hmmm jag ser Wendy framför mig som valp. Alla leksaker var jag tvungen att ha dubletter av för att få henne att komma till mig med saken. Men hade jag inte den andra saken så var det goodbye med den första också. Så nu tränar jag på ett annat sätt med Pea. Tillslut fattade Pea att genom att komma tillbaka med saken kunde hon få både saken och en godisbit.  Glad åkte jag hem efter väl förättat verk.

Dagen efter tränade jag lite på vägen utanför vår tomt, och det går ju jättebra med att komma tillbaka med saken!!! Vad kul.... Då tänkte jag att jag provar att slänga in den på tomten för att se om hon kommer på att hon kan springa in genom grinden. Vi har ju gunnebostängsel runt tomten.... Jag slänger och Pea tar sats och hoppar rakt in i stängslet. Det där var nog det enda alternativet jag inte kommit på i min fantasi. Hon sätter sig sedan ner och tittar groggy på stängslet ett tag. Och så börjar hon pipa. Tillslut tar jag och går med henne mot grinden, och då kopplar hon och rusar mot leksaken!

Idag provar jag samma sak. När jag slängt saken över staketet, sätter sig Pea ner och tittar på saken och sen på mig. Helt plötsligt spritter hon till och rusar iväg mot grinden och sedan in och hämtar saken. Sedan kom hon stolt och lämnade den till mig.

Jag behövde bara visa en gång och sedan hade hon fattat. Det är så jag upplever vardagen med henne..... man behöver nästan aldrig tjata på henne utan hon förstår.

Igår var det sista kurstillfället med Birgitta. Det var Pea, Edith och en Akita. Husse och matte hade valt mellan en rottis och en akita. Jag antar att de ångrade sig efter att ha sett våra pärlor igår :-) Det gick jättebra för både Pea och Edith! Vi saknade dock stackars Elvis som missade tillfället!

Efter kursen åkte jag och Pea och handlade mat hos Helena. Jag träffade Fenjas mamma Vera där. Tänk att det är säkert så Fenja skulle ha sett ut om ett par år om hon fått leva! Så lika är de i ansiktet. Vera är oförskämt pigg, och rotade efter kyckling i mina fickor efter bästa förmåga. Och avslutade mitt besök med att ställa sig på bakbenen. Japp några tårar rann ur ögonvrån på mig, då jag ännu inte kunnat förlika mig med Fenjas död! Det var verkligen orättvist och jag önskar att hon fått dö på ett bättre sätt.

Jag och Pea har anmält oss till en prova på spårdag på klubben nästa helg. Hoppas den blir av!

Älskade Wendy!

Ja det här är ju hundarnas blogg, och nu finns inte Wendy hos oss längre. Jag blev tvungen att ta beslutet att låta henne somna in för alltid. Hennes största skräck var att inte kunna resa sig, och det blev vardagen för henne den sista veckan. Jag har väntat flera dagar för att orka skriva detta då Wendy har betytt så mycket för mig och min familj. Just nu känner jag mig helt tom.... vet inte vad jag ska skriva! Här hemma finns en tomhet, men ändå känns det skönt. Wendy lider inte längre, förhoppningsvis är hon i himlen och har friska ben att springa på!

Snällare och klokare hund än denna kommer jag nog aldrig att få träffa igen. Jag minns tydligt flickan som ville ta med sig Wendy hem istället för sin egen hund. Hur många människors snedvridna syn på rasen rottweiler har hon förändrat? Många är det under 11 år. Jag har ALDRIG varit orolig för att min hund ska göra något värre än att gräva i grannens potatisland. Hon har varit med oss överallt, och jag har alltid varit så stolt över min hund. Det fick jag fortsätta vara in i det sista också.

Wendy du har lovat mig att alltid finnas här hos oss, och det känns som om du gör det! Jag känner mig lugn och harmonisk inombords även om jag sörjer dig enormt!

Bilderna är tagna ungefär 1h innan hon fick somna in. Ögonen är fortfarande pigga men resten av kroppen fungerar inte längre.  Dagen till ära var det snö som damen alltid älskat! Solen sken också så det kunde inte ha varit bättre väder.

Wendys önskan var att få dö hemma i lugn och ro, och det ordnade vi. Vetrinären Johanna från Bålsta smådjursvetrinärer kom och hjälpte oss att uppfylla vår önskan! Tack för det!!!

Nu får vi glädjas av den underbara hund vi faktiskt har kvar här i huset. Hon stjäl all uppmärksamhet villkorslöst och är härlig på alla sätt. Vi är så glada över att vi har henne! Du hade rätt Helena!!!

Wendy 11 år idag!

Underbara underbara bästaste Wendy fyller år idag! 11 år har gått och hon börjar bli gammal och trött. 80% av dagen sover hon nog bort.

Jag minns mitt första möte med henne så väl. Valparna var c:a 6 veckor gamla och jag skulle bara besöka Helena för att prata eventuellt valpköp i framtiden. Precis när jag kommer har valparna fått mat i hallen där man ska passera (hmm taktiskt kanske? :-D ) De andra i valparna glufsar i sig av maten men Wendy tittar upp och springer fram till mig. Alla valparna var tingade som tur var, så det behövde jag inte oroa mig för.  Det föll sig så att jag besökte Helena ungefär en vecka senare, och Wendy gjorde likadant igen. Då säger Helena att hon fått återbud på henne och frågar om jag kan tänka mig att vara fodervärd för henne. Ojojoj har precis börjat nytt jobb och har ingen semester, och jag vet att Jeppe inte är lika sugen som jag. Men allt det där ordnade sig, jag fick 2 veckors förskottsemester och Jeppe veknade.

Wendy tog sin självklara plats i den lilla unga familj vi var. Då visste vi inte vilken envis självsäker hund vi fått utan tyckte att hon var så följsam. När Wendy var lite över året kom Jonathan till oss. NU fick vi veta vilken underbar hund vi fått. Så snäll som hon var mot honom går knappt att beskriva, när det blev för mycket så gick hon bara ifrån honom. Vi minns så väl hur han jagade runt hemma i sin "lära gå stol", målet var Wendy.

Sedan kom vi hem med lilla valpen Fenja, som sattes på plats direkt. Wendy kunde styra henne även om hon var i ett annat rum. Fenja hade 2 jobbiga veckor här i början, men damerna har aldrig någonsin hamnat i luven på varandra!

Skällande hundar går hon förbi med högt buret huvud!

En hel del tråkigheter har hon tyvärr varit med om. Som valp började hon halta och fick opereras, sedan vara stilla i 8 veckor. Hon blev aldrig riktigt bra och snedbelastade motsatt ben, till den grad att hon fick ont i motstående knä. En livmoderinflammation höll på att ta hennes liv, men en akut operation räddade hennes liv och hon repade sig ganska fort!

Men i det stora hela har hon varit väldigt frisk. Vattensvans någon gång och fukteksem ibland.

Många hundrädda personer har hon omvänt, rastlösa barn har hon lugnat ner, alla som vill leka har hon lekt med. o.s.v, o.s.v.

En sak är säker: Hon är verkligen en bra representant för rasen rottweiler!

Söndag!

Vilket härligt psyke Pea har! Igår skulle Pea, jag och Jonathan gå upp i skogen och se på när Jeppe och några andra körde enduro. Jag hade Pea lös på vår väg då jag nu känner mig säker på att få stopp på henne om det behövs. Mitt på vägen har en kvinna med två vuxna barn flyttat in, med 3 hundar varav en är en 1,5 års dalmatiner. När vi närmar oss deras tomt så ser jag att de är i trädgården och håller på att packa bilen. Pe är på väg att springa och hälsa då jag säger nej och hon stannar, då kommer deras dalmatiner springandes ut från tomten och den stannar inte vid ett nej. Pea vänder om och börjar springa hemåt och dalmatinern efter och som jag uppfattar vill leka med Pea och lägger tassen på henne i farten. Pea skriker till och fortsätter och springa. Då får hundägaren stopp på sin hund och går tillbaka med den. Jag går efter Pea och ser att hon sitter utanför vår grannes tomt. Hon har alltså inte sprungit ända hem. 50m ifrån kallar jag på henne och hon kommer springandes med viftande svans.

När vi går tillbaka så har dalmatin-ägaren kommit efter och kallar på Pea. Pea rusar dit direkt och försöker att sno hennes vantar. När vi kommer tillbaka till deras tomt så springer Pea in på deras tomt utan betänkligheter för att nosa lite och hälsa på sonen som står där.Hon verkar inte alls brydd och bestämmer sig efter en liten stund att kolla vad de har under sin altan, på Pea-vis alltså. Hon gräver sig under.

Så nu har Peas fanclub ännu en medlem. Dalmatinern-ägaren sa ordagrant så här: Gud vilken mysig hund! Vilket härligt psyke! Sedan berättade hon att de skulle iväg och figurera på ett MH-test. Jag vet att hon är mycket aktiv på hundklubben och det känns jättebra att de flyttat in på vår väg.

Sen gick vi vidare till skogen och Pea rusade glatt fram till gubbarna med full skyddsutrustning på sina motorcyklar.

Sen har vi tränat en hel del under veckan också men det skriver jag inget om eftersom det känns som om vi går i cirklar just nu. Min fantasi börjar tryta och känner att jag har svårt att koncentrera mig. Det kan vara så att det hänger ihop med att jag inte känner mig riktigt kry då min förkylning verkligen inte verkar vilja ge med sig. Så vi har mest busat och lekt vid träningspassen. Tror att det var det vi behövde.

Men idag kommer Jessica hit med sina hundar och vi ska träna så jag hoppas på lite ny inspiration.

Igår var vi på Biltema. Jeppe köpte mc-grajer och jag hundleksaker. Det blev två bollar och en knut-leksak. När vi kom hem skulle jag testa leksakerna på Pea. De jag sa till Pea att komma ut så kommer Wendy linkandes, det är som om hon har ett sjätte sinne när det gäller bollar.

På gräsmattan tänkte jag få dem att sitta fint bredvid varandra så jag kunde fota dem. Jag lade ifrån mig leksakerna som blickfång för dem och fick dem att sitta fint. Under tiden som jag fibblade med kameran så reser sig Pea upp och hämtar knuten. Då tittar Wendy på mig och ursäktar sig och går och hämtar en av bollarna. Det hade hon aldrig varken gjort eller kommit undan med för några år sedan, men nu kändes det som om blicken betydde: Nu skiter jag i dina regler!!! Knuten är hel men ingen av bollarna ser ut som den gjorde när jag köpte dem. Wendy the destroyer!

Kursdags igen!

Idag har vi ju varit på kurs med Birgitta igen. Tyvärr var Jessica magsjuk så hon och Elvis blev hemma. Men roligt var att deras kullbror Perseus var där. Så vi blev 3 hundar ändå. En bit in i kurstillfället skrek Edith till och Nina ropade bålgetingar. Edith hade blivit stungen av flera getingar och hon blev ganska snabbt allmänpåverkad och slö och man kunde se musklerna i kroppen darra.  Så det blev ett ganska abrupt slut på kursen för att åka till vetrinären.

Jag skriver det vi gjorde på kursen om du läser det här Jessica. Vi började med stenövningen- även gå runt stenen utan att hunden reser på sig.

Sen transport med en lös hund. Hundarna fick springa några meter från föraren för att sedan bli inkallad. Vi andra gick med kopplade hundar som störning.

Sedan kontaktövning mellan c:a 6 konor. Birgitta tittade på hundens position, och kontakt. Godiset i höger hand högt upp.

Sedan sökövningen igen.
Det var då Edith blev getingstungen så sedan hann vi inget mer.

Om jag ska sammanfatta min och Peas prestation så kan jag inte skriva annat än strålande! (visst fick man skryta på sin egen blogg?) Men jag har ju faktiskt övat på allt detta innan!


Deminas Perseus



Många olika sovställen har hon!

Tråkigt är att vår högt älskade Wendy är sämre. Nu orkar och vill hon inte följa med på promenader. Så nu närmar sig nog dagen då vi måste ta det hemska beslutet. Tungt är det just nu!!!

Pea jobbar!

Jag har säkert skrivit tidigare att Pea är med husse på jobbet på dagarna. Första veckan fick hon ju sitta i en utställningsbur ute i verkstaden. Men det visade sig att de gånger som hon fick vara med husse inne på kontoret så skötte hon sig så bra så det är där hon är på dagarna. Dörrarna dit är ju öppna så hon sitter fastbunden i ett kassaskåp. De andra på kontoret tycker gott att hon ska ha ett längre koppel så hon kan komma och gosa med dem också.





Behöver jag berätta att Pea är väldigt populär på sitt jobb. Hennes jobb är kelgris eller något sådant. Det är alltid någon med henne och gosar eller busar. Som i fredags t.ex. så satt en kille och busade med henne när jag kom dit på lunchrasten för att gå ut med henne. När jag sedan kom tillbaka för att lämna tillbaka henne satt det en man från kontoret och väntade på henne för att busa lite.  Så roligt att det fungerar så bra.
Jag var sjukskriven 3 dagar förra veckan och då fick Pea vara hemma med mig. Hon var tydligen väldigt saknad!

Valpkurs igen.

Nu är det söndag men igår var det lördag vilket betydde valpkurs igen. Precis när jag skulle bege mig hemifrån så öppnade sig himlen och regnskuren kom. Det regnade halva vägen till Upplands-Väsby, men väl framme var vädret helt ok. Vi började träningspasset inomhus, med uppdateringar om hur veckan gått. Allt har hade gått jättebra för alla hundar/ägare med de moment vi  tränade förra veckan. När vi satt i klubbhuset blev vi glatt överraskade av att vår Kennel-mamma Helena kom och besökte oss. Trots att hon har nya små bebisar hemma. När träningspasset var till ända så öppnade sig himlen igen! Snacka om tur med vädret!!! Efter de praktiska övningarna hade vi 1,5h teori inomhus som tur var! Den biten kanske inte gav så mycket då det var samma bekymmer som dryftades både förra gången och innan träningen. Eftersom jag inte känner att jag har det problemet så blev det lite långtråkigt. Men jag hade inte så många frågor att bidra med så det var ok ändå.

Pea är jätteduktig på allt tycker jag. Men jag dryftade min oro för att få en hund som drar i kopplet. Eftersom hon går så bra i koppel så tränar jag ju inte på det. Men nu vet jag hur jag tränar det även om jag helst har Pea lös. Här hemma hos oss fungerar ju det bra.

Under veckan har vi tränat en hel del, många besök på hundklubben har det blivit! Vid ett tillfälle tränade vi mitt emellan en valpkurs och en unghundskurs. Så roligt att se hur bra kontakt jag faktiskt har med Pea. Hon brydde sig inte nämnvärt om de andra skällande hundarna.

Bus hemma! Var hittade hon tandborsten och vems är det?

Inga hundar i soffan!

Inte lätt att göra matte-läxan när man har en Pea hemma.



Kul att träna! På hundklubben idag. 



Hundens dag och första valpkurstillfället.

Lördag 11/9 betyder hundens dag, som lägligt samanföll med "fest i byn" i Bro. Bredvid centrum anordnade hundklubben diverse tävlingar och aktiviteter för hundar. Jag och Pea åkte dit och tittade på. Som vanligt uppförde hon sig exemplariskt. Snäll och tillmötesgående mot alla, men inte påstridig och enerverande. Vissa hundar kan ju upplevas jobbiga när de är så sugna på att hälsa på människor. Så är inte Pea utan hon hälsar lite fint. En fiskdamm för hundar fanns det. De hade hägnat in en hage och däri lagt ut olika saker såsom hundleksaker, påse med levergodis, rulle med bajspåsar o.s.v. Meningen var att man skulle släppa in hunden där, och så fick man det som hunden plockade upp. Jag var helt säker på att Pea skulle välja påsen med godis! Men tji fick jag, hon ville inte ta någonting alls. Hon sprang ändå ut och nosade på allting, men plockade inte upp någonting. det förvånade mig verkligen eftersom hon här hemma springer omkring med allting. Skorna hittar man aldrig på rätt ställe. Hon var riktigt trött sen men fick chans att vila i bilen en stund.

 När vi kom hem sedan så hittade jag henne här:

Hmm varför hon gjorde så är en gåta!

Valpkursen.

Kursen började inomhus, då Birgitta berättade lite om upplägget på kursen och framtida tillfällen. Sedan var det dags för en liten hanteringskontroll. Alla tre hundarna klarade testet. D.v.s ingen av dem morrade eller visade icke önskvärt beteende.

Sedan var det dags att bege sig ut i skogen. Kontaktövningar var temat för dagen. Även inkallning och sök provade vi på. Nu är det ju 3:e gången som jag går den här kursen så jag kan ju villigt erkänna att Pea redan tränat på allting som vi fick göra. Det gick bra för alla tre hundarna. Roligt var att se att de var så lika varandra men ändå inte. I söket så sa Birgitta att Pea skiljde sig mycket från sina syskon, d.v.s att hon verkade helt ointresserad av att jag och Jonathan sprang och gömde oss i skogen men sprang och letade efter oss intensivt ändå sedan. Både Edit och Elvis var heltända och visade verkligen att de tänkte springa efter matte så fort de blev släppta.

Efter kursen lät vi hundarna leka med varandra. Pea lekta tills hon stupade! Jag fick bära henne till bilen då hon inte orkade gå själv. De andra två vildarna lekte vidare och vi åkte hemåt. Ännu en rolig dag med Pea och Jonte!

Pea-prutt.

Jo Pea-prutt får man heta om man hoppar upp i soffan och lägger sig med rumpan i husses knä och släpper väder! Jo sannerligen är hon lättlärd i många avseenden :-)

Vi är precis hemkomna från hundklubben och ett litet träningspass. Vad har vi tränat på? Jo vi har tränat på att leka! Det kan vara nog jobbigt. Favoritleksaken är just nu en skumgummiboll som sitter fast i ett snöre. Ja Pea är en rottweiler och vill helst inte dela med sig av sin leksak, så det har vi tränat på idag. Att hämta leksaken och komma tillbaka med den till matte! Men om man jämför med Wendy så går det jättebra. Med Wendy var jag tvungen att ha två likadana leksaker och erbjuda den andra för att få tillbaka den första.

Idag fick jag hämta tillbaka Pea från grannens tomt.... Hmm hon hade rullat sig i något där. Urk vad det luktade, jag fick lite på handen. Avlopp luktade det. Och javisst så hade grannen rensat sitt avlopp under dagen. Eftersom jag stod och lagade mat så fick Jeppe duscha av henne. Jag hör honom vara nära att kräkas flera gånger och gick in och kikade. Pea hade kräkts upp hela grannens stopp i avloppet! Å fy vad äckligt det såg ut och luktade. Ok nu vet vi att damen smyger iväg när vi inte ser henne så det är dags att stänga grindarna. Jag är glad att hon kräktes upp äcklet i.a.f. Nu luktar hon gott :-)

När vi kom hem från hundklubben var Pea alldeles för trött för att ens gå ur bilen själv, när jag lyfte ur henne så morrade hon lite surt!

På söndag börjar valpkursen för oss!

Hundmänniskor!

Nu måste jag bara gnälla lite!

Nu har jag och Pea gjort ganska många besök på vår hundklubb Bro-Håbo brukshundsklubb. Det har alltid känts bra och vi har känt oss välkomna varje gång. Men inte idag! Jag visste att det pågick MH-tester på klubben idag och tog "bakvägen" till planerna för att se att kusten var klar. Jag ser människor sitta med sina hundar lite här och var. Jag frågar om skotten redan varit eftersom jag tänkte att det kunde vara bra för Pea att träna lite på det på avstånd. Hon svarar mig trevligt att det är lunchrast men att de skulle starta snart igen. Jag passar på att träna lite med Pea på en av planerna, och sätter mig sedan på en bänk och väntar med henne. Då kommer hela testgruppen marscherande och den här hundmänniskan säger så här till mig med otrevlig röst: Det spelar ingen roll hur söt din valp är utan om du sitter där så kommer du att störa hunden som testas! Jag reser mig direkt och säger självklart, men människan spottar ur sig orden igen. Men herregud det är två saker som jag verkligen inte vill göra på en hundklubb: 1=störa prov eller test. 2=visa upp min hund!!!  Jag har MH-testat mina 2 andra hundar på 2 olika hundklubbar och alla tester har då bedrivits inne i skogen. D.v.s jag hade ingen aning om att de skulle vara på planen och göra tester. Långt utlägg för att komma till saken: Hundmänniskor. Det krävs lite annorlunda kommunikation med människor och med hundar, en hel del av aktiva hundsportare verkar glömma bort det någonstans på vägen!

Tur är att jag inte är ny i denna klubb för i mitt tycke så finns det ingen bättre brukshundsklubb än just Bro-Håbo! Men ett sådant bemötande mot en människa med en hundvalp i kopplet kan ju bara vara fel! Tänk om jag nu var en sån som bara vill visa upp min lilla söta valp- då borde man ju ta tillfället i akt och försöka få mig att trivas på klubben och kanske gå en kurs. Nu ska jag försöka glömma det som damen sa och fokusera på det positiva!

I onsdags var vi på klubben och tittade lite på när de hade kommenderingsträning. Pea är duktig på att titta på :-) D.v.s inte väsnas och störa. Ett hål i gräsmattan hann hon dock med! Fritt följ fungerar jättebra med henne, och även linförighet. Igår lade jag ett godisspår till henne i skogen och tog sedan med henne och tränade lite en bit bort. När vi sedan gick tillbaka till spåret gjorde hon ett perfekt spårupptag och följde spåret bra, men hon missade alla godisarna utom de som jag lagt som spårslut. Hon går för snabbt alltså. Måste komma ihåg att fråga Birgitta på valpkursen som startar på söndag om det.

Lite negativt är att hon fortfarande får alla barn hon träffar att börja gråta, hon busbiter dem i händer fötter och ben. Tar alldeles för hårt och slutar inte vare sig de börjar gråta eller om jag blir arg på henne och skäller. Jonathan har blivit bra på att säga ifrån men hon respekterar inte hans signaler heller. Hon är tuff, kanske lite för tuff ibland. Ännu fler frågor till Birgitta!!! Annars så är hon hur lugn och följsam som helst, utan just när hon får de här tokrycken. Så här har jag aldrig upplevt Wendy eller Fenja. De har ju också alltid haft barn omkring sig men har alltid varit så försiktiga med dem.

Rasmästerskap i bevakning.

Jaha visst hamnade vi på hundklubben idag också. Tur hade vi eftersom rottweilerklubben hade rasmästerskap i bevakning där. Jonathan och jag provade lite budföring med Pea. På kort avstånd alltså men oj vilken fart hon hade, utan speciellt mycket uppmuntran. Det verkade hon tycka vara roligt!

Jag fick jobba som fotograf idag och tyckte att det var roligt att titta på tävlingen.
Här finns bilderna: http://picasaweb.google.com/116916343728157967167/RasmasterskapBevakningRottweiler2010#

Pea hämtade ut sin filt som hon har i sin säng ut i sandlådan idag. Varför vet jag inte och säkerligen inte hon själv heller.

Nu väntar ännu en arbetsvecka.

Duktiga, duktiga, duktiga Pea och Wendy.

Får man skryta på sin egen blogg??? Javisst får man det!

Idag har Pea och jag varit på hundklubben. Jag åkte dit för att miljöträna henne och tänkte att om turen var med mig så var det några ekipage där och tränade. Lyckan log verkligen mot mig eftersom hela Sheltie-klubben var där på utställning. Jag tänkte att nu skulle jag verkligen få se hur Pea beter sig vid hundmöten, och i lagom storlek också dessutom. Pea uppförde sig som om hon inte gjort annat i sitt liv än att kryssa runt bland sheltisar i sitt liv. Det var ju trångt eftersom det var så många hundar, nu var det ingen hund som uppförde sig dåligt, men lite skall och morr utsattes hon för. jag fick ingen användning av godiset jag laddat upp med i fickorna. Vi satt en stund och tittade på aktiviteten inne i ringen, när plötsligt alla hundar började skälla samtidigt. Även lilla prinsess-Pea. Det var en rovfågel som på låg höjd passerade ringen, och alla hundar tystnade direkt. Jag är mycket imponerad av min egen hund och av rasen Sheltie!

Vi tränade lite där också. På lydnadsplanen var det 4 ekipage som tränade till lkl.3 tror jag. Jag och Pea tränade bredvid planen och hon hade full fokus på mig hela tiden trots bra retning bredvid. Hennes halsband verkade besvära henne och jag kände att jag hade så bra kontakt med henne så jag vågade träna med henne lös! Det var inga problem alls då hon bara brydde sig om mig (ok då: godiset jag hade.)! Hur duktig får man vara som liten valp egentligen????

Nu ligger hon och sover sött bredvid mig med sina alldeles för långa ben. Man kan nästan sitta och titta på henne nu och se hur kroppsdelarna växer! Någon som har ett fyndigt svar på frågan: Vad är det för raser i henne?

Sedan sist jag skrev så har vi tränat mycket spår också. Det är vår morgonaktivitet eftersom det passar både Wendy och Pea, och jag är ensam då. Jag går fortfarande inga direkta promenader med Pea utan den motion hon får är den hon väljer själv. Hon gör ofta tjurrusningar och glädjeskutts-danser på tomten. Wendy vill ju gå hem såfort hon har gjort ifrån sig och jag ser ingen anledning att gå långa promenader med Pea än. Rätta mig om jag har fel! Peas leder ska hålla i många år framöver.

Pea är jätteduktig om dagarna på husses jobb. Hon sitter ju mestadels av tiden i en utställningsbur men såfort möjlighet ges så får hon följa med och göra saker. Som när han ska sitta på kontoret som han delar med 2 andra gubbar. Då är hon lös och busar med alla som vill. I fredags hände första toalettbesöket på golvet. Då passade hon på att göra både nr 1&2 på golvet i deras butik. Samtidigt som hon tittade honom som jobbar där stint i ögonen såsom: Där får du när du är så tråkig! Men säkert var det bara för att hon helt enkelt var nödig!

Vår underbara Wendy har varit hos en hundpratare. Hon verkar tycka att hon har haft ett bra liv med oss och älskar oss såsom hon vet att vi älskar henne! Hon har ingen rädsla för döden men är inte redo än trots sina krämpor. Hon måste hjälpa oss med den lilla dryag valpen först sa hon. Även om hon tyckte själv att hon var för snäll med Pea. Hon hade en stor sorg över att hon inte fick valpar någon gång! (Hon skulle ju ha fått det om inte det med hennes ben hände) Men det jobbigast i hennes liv hade varit livmoderinflammationen. Och det förstår jag eftersom hon var timmar ifrån att dö av den. Jeppe är skeptisk till att hundprateriet är på riktigt eftersom det inte kom fram något som vi/hundprataren inte kunnat gissa sig till. Men efter den gången jag var dit med Fenja så kan jag inget annat än tro på det! Fenja sa saker som ingen annan kan veta eller gissa sig till. För Wendy var det iaf. viktigt att slippa dö hos en vetrinär, hon ville dö hemma! 

Pea uppför sig bättre med små barn nu också. Tidigare var hon så vild och hårdhänt med dem.

2 dagars rapportering.

Igår åkte vi till Enköping för att titta på Enduro SM. Wendy fick stanna hemma men Pea var med. Temperaturmätaren i bilen visade mellan 27 och 29 grader så det var riktigt varmt. Men vi skulle ju stå inne i skogen och titta tänkte vi och där skulle det ju vara svalare.

Nu visade det sig att en del av tävlingen bedrevs i ett sandtag där en häftig bana var konstruerad så att publiken stod ovanför banan och tittade ner. Det ville vi inte missa så vi började där, direkt när vi klev ur bilen slogs vi av hur varmt det var! Lite oroande var att det var i princip gassande sol överallt, men jag och Pea hittade en liten tall som gav henne tillräcklig skugga. Jag kunde knyta henne där och stå ungefär 3 meter ifrån och ha full kontroll på henne och se tävlingen perfekt. Lite fundersam var jag om hon skulle bli orolig av allt motorljud som var runt omkring henne, men det var en liten chansning att ta med henne och hade det inte fungerat så hade vi väl fått åka därifrån. Jag hade oroat mig i onödan, hon visade inga tecken på obehag. Däremot såg hon hur glad ut som helst....jag nämnde att det var ett sandtag va? Och grävning är ju hennes favorithobby. Vattenskålen blev sandfylld och likaså Peas päls.

Vi tittade på tävlingen en stund i skogen också, men då tröttnade Jonte ganska fort så vi begav oss hemåt. Det som slog mig under dagen var att det är så enkelt att ha med sig Pea. Hon går med fint i kopplet och lyssnar på vad man säger.

I morse tog Jonte och jag med hundarna ut i skogen för att ha lite skoj. Förra gången vi provade på sök med Pea gick det ju inte så bra men det gjorde det idag! Hon hittade Jonathan bakom stenen direkt på första försöket. Men andra gången så gömde han sig lite längre in i skogen och då sprang hon till första stället, för att inse att han inte var där. Då blev hon tvungen att använda nosen och hittade honom med hjälp av den. Hon spårade inte utan hon tog vindvittring på honom. Och allt detta klarade hon trots att Wendy stod och skällde som besatt bredvid mig. Wendy klarade detta utan bekymmer trots att det var ganska länge sedan vi provade sök med henne. Hon tyckte att det var hur roligt som helst. Det kan man nästan se på bilden på henne och husse när de är på väg tillbaka efter att hon hittat honom.

Jonte och Wendy.

Efter aktiviteten gjorde damerna gemensam sak och kröp in under altanen för att vila i svalkan. Det visar att Wendy har accepterat Pea nu, annars hade hon aldrig släppt in henne dit!

Hos vetrinär med Wendy igen.

Med bultande hjärta och en viss dos av ångest så tog jag Wendy till en vetrinär igen. Till en annan vetrinär, den förra tyckt ju att hon var så gammal så att det inte var någon idé att ta reda på varför hon haltade utan ville avliva henne. Under vår husvagnssemester så fick vi all världens kommentarer om hur fel det var att ha en hund som haltar så, till vad synd det var om henne! Visst ser det illa ut med en hund som haltar och dessutom har några grå strån på hakan. Men ingen av dessa människor känner Wendy, jag hoppas att vi är så klarsynta och visst tänker på hennes bästa! För djurplågare har jag indirekt blivit kallad även om det var av en fyllkärring i Färila. Jag tänker ofta på en sak som vår uppfödare Helena sade: skulle du själv vilja dö om du får ont i ett ben när du är gammal?

Tillbaka till vetrinärsbesöket igen. Jo vetrinären Bosse ville röntga för att se vad felet var. Wendy fick lugnande och somnade ganska snabbt in. Under tiden hon låg och sov trodde vi att hon dog flera gånger då bröstkorgen slutade röra sig för att sedan hoppa till och andas kraftigt ett tag. Vår tanke var att hon visste att vetrinären skulle döma ut henne så att hon struntade i att vakna igen. Så var inte fallet utan assistenten förklarade det som att pulsen går ner så mycket så att andningen blir oregelbunden.

Då Bosse sa att han skulle låta Wendy förbli sövd när han förklarade bilderna för oss kändes det återigen som när Fenja gick bort. Nu kommer det dåliga besked!!!!!! Ångest igen. Wendy har en tumör på höger framben som växer utanför benet. Det är alltså en kraftig tillväxt av ben och brosk som gör henne orörlig på det benet. Nu ska jag skriva det konstigaste någonsin: Jippi min hund har en tumör på benet, det är bara cancer!!! I läget vi befinner oss i kändes det som det bästa beskedet vi kunde få. Det här har pågått länge men symptomet med hältan kan komma plötsligt. Hältan beror alltså på orörlighet och behöver inte betyda att hon har så ont som hon ser ut att ha! Eftersom hon inte visade tecken på smärta när Bosse vred och bände på benen så ansåg han inte att det fanns någon anledning till att ta bort henne direkt. Hon kommer att bli sämre och när i märker att hon undviker närkontakt och inte vill röra sig längre då är det dags. Det finns inget att göra mer än att ge henne smärtlindring.


Vi hade med Pea dit också då det var dags för nästa dos vaccin. Pea fick sitt vaccin först och jag tror inte ens att hon märkte att hon fick en spruta i nacken eftersom hon hittade mumsiga godisar precis framför nosen. När Wendy låg och sov på golvet och vi väntade på att "uppvaknings-sprutan" skulle börja verka så låg Pea bredvid henne och sov då ett bekymrat par kikade in och frågade vad som hänt med hundarna. Och jag förstår vad de tänkte två utslagna rottisar på golvet i ett röntgenrum. Men de skrattade gott  när vi berättade att det bara var den ena hunden som fåt lugnande, den andra var bara naturligt trött. Bara så där som valpar kan somna hur och var som helst.

Annars går det jättebra med vår lilla Pea. Hon börjar se så där underbart ful ut. Benen är lite för långa och svåra att gå med. Det märks att hon börjar lugna ner sig och får inte tokryck lika ofta... eller så beror det på att jag är och jobbar då vid den tiden då de brukar dyka upp?

Långa ben, stora öron och himelskt gulligt ful! Är det någon som undrar varför det ligger ett vattenpumps-filter i hundsängen?

Nu ikväll gick jag och Frida på en promenad. Det hade redan blivit lite mörkt när jag kom hem och ställde ifrån mig mina gåstavar utanför dörren. Då hör jag skällande och morrande inifrån. Dörren är öppen så jag går in gör lite konstiga ljud. Då kommer Pea smygandes ur vardagsrummet med lite ragg rest. När hon ser att det är jag vevar hon igång svansen och ser sådär överlycklig ut. Det är bra nu har vi en vakthund som tagit över Fenjas roll här i familjen. Även om man idag inte blir rädd för lilla Pea så kommer det en dag när hon är större. Hon gjorde ju helt rätt, morra och varna med skall. Det hjälpte inte så hon gick för att se vad det var fastän hon kände sig lite rädd.

Och Wendy var med och klättrade på stenar och rotade i stubbar med Pea i morse. Wendy väljer ju själv om hon vill med på morgonaktiviteten jag gör med Pea, vilket hon vill bara det inte regnar. Men idag var hon extra pigg och ville göra allt som jag försökte få Pea att göra.

Fina och underbara hundar har vi!

Ännu en vecka har gått.

Ja tänk vad tiden går fort när man har kul! Den här veckan har verkligen bara sprungit iväg. För Pea går det jättebra, hon går ut och kissar och bajsar nu om dörren är öppen. Så skönt att slippa passa på henne i den bemärkelsen hela tiden. Hon klarar att hålla sig hela nätterna också. Så duktig är hon!

Igår morse lämnade jag 2 trötta sovande hundar ensamna på nedervåningen när jag åkte till jobbet. Jag smög iväg för att inte väcka någon, och tänkte att det gick ju bra det där. Annars har Pea startat stora mistluren när jag gått och någon av hussarna har blivit tvugna att gå ner. Men den här morgonen gjorde hon inte det.... utan hittade på bus istället. I rummet där vi har marsvinen står även en säck med hö. Jag får nu skriva stod, för säcken låg i ett annat rum när Jeppe kom ner. Och innehållet som skulle ha varit i låg utspritt överallt!!!

Imorse så lämnade jag henne i köket med gallerför så att hon inte kunde komma in i vardagsrummet, men då startade mistluren direkt hörde jag. Den här damen bestämmer man inte över precis.

Är med grabbarna på lite lådbilssnack!

Pea fick en fryst köttbulle idag. Hon tuggade och jagade den och tuggade igen. Hon höll på hur länge som helst! Det konstiga var att inte Wendy gick fram och tog den från henne!

Idag sa faktiskt Wendy ifrån så att Pea pep till. Om jag jämför med hur tuff hon var mot Fenja så har Pea det bra! Hon är nog lite för gammal för att orka med att uppfostra en liten valp!

Roligt i skogen.

Det är inte alltid roligt i skogen enligt Pea. Vi bor ju alldeles granne med en skog så jag tycker att det är roligt att ta med hundarna dit och låta dem gå lösa där. Men imorse regnade det ganska kraftigt så Wendy fick jag inte med på en promenad (det är en sådan lyx som man kan unna en gammal tant när husse har semester). Men Pea som kissar varannan minut var tvungen att följa med ut, jag tänkte också att det kanske skulle minska hennes otroliga energi lite grann så hussarna fick sovmorgon.

Jag vet inte om det är så att Pea tar efter Wendy men hon ville inte heller gå ut i regnet. Men det var hon tvungen till då jag vet att hon inte skulle kunna hålla sig tills någon vaknade till liv. Annars är hon tjejen som hänger med på allt, inte ens toalettbestyr får man sköta ifred. Hur som helst så fick jag med henne till skogen, det är lite grusväg som ska avverkas först. Två steg in i skogen kom vi innan jag ser en liten rottweilerumpa som springer hemåt. Jaha det var den härliga skogspromenaden det. Det fick bli lite träning i trädgården istället.

När jag sedan kom hem från jobbet tänkte jag att jag tar med Pea upp till skogen igen och gör något roligt. Då hör jag Wendy komma springandes med ett ansiktsuttryck såsom: du glömde mig! Såklart Wendy ska med om hon vill. Det var länge sedan jag såg henne springa. Mycket halt men ändå!!! Mitt hjärta gråter när jag ser på henne. Hon är en valp instängd i en gammal trasig kropp!

Jag lägger in några mindre lyckade kort från promenaden.

Helt enkelt är det inte att få bra bilder på damerna.

När vi sedan kom hem igen stannade jag och pratade med Jeppe som satt och mekade mc. Då hör jag hur Pea skäller uppfodrande. När jag gick och tittade vad hon ville, så kom hon rusande mot mig vände om och ställde sig nedanför diskbänken och tittade upp. Såklart stod hennes mat där i blöt. Häftigt att hon redan nu visar att hon förstått hur man får det man vill ha eller behöver. Wendy har ju finslipat sin teknik då hon går bakom och puttar in mig i köket när hon vill ha mat.

Man kan säga vad man vill om att ha en valp i huset men en sak är säker, man har aldrig tråkigt!!!

Det här var en myrstack tills Pea flyttade in här hos oss:

Jag undrar om myrorna någonsin kommer att förlåta henne???

Trygg här hemma!

Denna lilla dam har verkligen tagit in plats i våra hjärtan. Hon är så underbart härlig, på alla sätt! Men Wendy har hon inte lyckats blidka riktigt än. Men hon kommer närmare och närmare tror vi.

Pea gillar att springa och hämta saker, skor har jag redan nämnt. Men nu kommer hon med bollar, leksaker, strumpor och som häromdagen: en platt padda! Paddan ville hon gärna gnaga på och tyckte att jag var världens taskigaste som tog den ifrån henne.

Det där är min krabba!

Pea fick ha sin leksak i några veckor innan Wendy tyckte att det var dags att tugga sönder den. Men vad gör det för Pea hittar ju något nytt att tugga på hela tiden ändå.

Imorgon börjar jag jobba igen så då får Jeppe och Jonte ansvara för dessa håriga damer.

Vilda valpar i kärt återseende!

Idag var vi och träffade Peas bror Elvis. Vi åkte och hälsade på honom hans "syster" Zelda, Matte och husse, Jessica och Uffe, hemma hos dem. Som vanligt så sov ju Pea under resan så hon var väldigt yrvaken vid första kontakten. Elvis var ju på hemmaplan och Pea upplevdes som lite avvaktande då hon inte besvarade hans buffliga lek. Till en början vill säga, för det dröjde inte länge innan de lekte som besatta. Om ni tänker en sån där boll som det brukar vara i tecknade filmer, vid slagsmål. En svart boll som rullade runt i gräset, ibland såg man några vassa tänder. Jag tror att de båda uppskattade att få leka lite hårdhänt igen. Pea tycker nog att vi människor är lite känsliga som skriker när hon tuggar oss på armarna med sina vassa valptänder!

Lite mys innan leken tog vid igen!

Pea hamnade pladask i vattenskålen. Lilla klumpiga bebisen.

Kolla in tänderna.

summa summarum så tyckte vi att hundarna var väldigt lika varandra i beteende. Lika vilda och galna, argsinta och morriga, och helt underbart gulliga och tillmötesgående.

Det ska bli roligt och intressant att träna med dessa snart stora hundar.

Tilläggas ska att både jag och Jonathan tyckte att Elvis familj var jättemysig också. Längtar till vi ses igen.