Novemberkåsan 2010.

Novemberkåsan är en endurotävling som körs både i dagsljus och även i mörker. Enduro är ju motorcyklar som framförs i terräng. Jeppe har ju blivit helt biten av det och jag tycker ju också att det är kul.

Dagen till ära hade Jonathan överlämnats i mina föräldrars/brors vård och en vinterjacka införskaffats till Pea.

Pea måste prova husses sovplats innan vi åker hem.

Vi avgick hemifrån oss 06.30 precis som planerat. Efter 2h bilfärd parkerade vi bilen vid depåområdet. Innan Pea fick hoppa ur bilen tog jag på henne den nya jackan som hon endast provat tidigare. Hon accepterade den utan protester. Haha tur var väl det för den var dyyyyr! Jag vet hur Wendy hade reagerat. Det hade protesterats och försökts att ta av den fula saken. Pinsamt att ha jacka på när man är en tuff hund! I depån är det mycket folk i rörelse och Pea verkar tycka att det är konstigt att ingen vill hälsa på henne. Hon är van vid att i.a.f varannan människa säger att hon är det sötaste de sett! Men vi konstaterar att det här är tuffa människor som är inställda på en tuff dags tävling och inte har tid med en söt tjej i röd jacka. Nejdå i ärlighetens namn så var det skönt att slippa berätta hur gammal hon är och var hon kommer ifrån en hel dag! Pea tar det hela med ro och tittar nyfiket på allt som händer. Att det luktar avgaser och mullrar högt lite här och var tar hon med ro! Allt är som vanligt helt enkelt.

Efter ett tags irrande omkring så hittar vi vägen till starten. Att vägen var densamma som de motorcyklar behövde ta som skulle till starten blev vi ganska snart varse om. När motoryklarna körde förbi oss, visade Pea inte en reaktion. Jag kände mig lite illa till mods att gå där med tanke på henne men hon traskade på som om ingenting hänt. Väl påväg ut i spåren som det lämmeltåg vi åskådare bildade, gick det en hund före oss som tydligen inte kunde gå med oss bakom sig. Han/hon skällde, morrade och vägrade gå. De blev tvugna att stanna och låta oss passera dem med sin spetsliknande hund. Fy vad jobbigt att behöva göra så. Med Pea är det precis tvärtom, jag kan med stolthet passera alla hundar! Efter lite tittande, virrande och så. Hmm det tog oss några timmar att hitta till bussarna som skulle ta oss ut till sträcka 4.

Det var nu jag tänkte att det kunde bli lite jobbigt för Pea. För buss har hon inte åkt förut. Men det visade sig att jag hade fel! Hon gick på bussen som om hon inte gjort annat och vi hittade en plats åt oss vid barnvagnsstället. Jag på en utfällbar stol och Pea sittandes bredvid mig. Passerande människor noterade henne inte ens. En man som hade sina handskar i handen märkte först henne när hon försökte smyga handskarna ur hans hand. Hon greppade dem lite försiktigt och höll kvar. Mannen tittade först lite argt på mig som om han trodde att det var jag som retats med honom. Men när han såg Pea så brast han ut i skratt. När busschauffören startade bussen lade sig Pea ner och jag kunde smidigt dra in henne under stolen där jag satt. När vi kommit fram så gick vi ut ur bussen som om vi inte gjort annat i vårt liv. Påväg ut i skogen var det lite knixigt att ta sig fram för att få bra platser vid den stora lerpölen, där vi hoppades att många skulle ramla. Pea klarade av alla hinder perfekt, hon hoppade och kröp och övervann svårigheterna. Med tanke på att hon hade den fina jackan på så gjorde hon det jättebra.

Vi märkte tidigt under dagen att hon inte tyckte att det var så kul med enduro för så fort vi stannade för att titta på något så sysselsatte hon sig med att gräva eller tugga på pinnar. Men aldrig att hon blir rastlös och börjar gnälla eller något.

Ubbe och Lotta som vi åkte tillsammans med var lite imponerade av hennes agerande under dagen. Och jag kan inte annat än att hålla med, Pea går verkligen från klarhet till klarhet.

Förresten så vägde vi henne i fredags. Hon vägde 25 kg.

Valpträff.

Nu har det hänt mycket sedan jag skrev här i bloggen. Konstigt nog har inspirationen försvunnit, inte träningssugen utan skrivasugen.

Förra helgen var vi på valp-träff för valparna i P-kullen. Eller valpträff var väl att överdriva då det endast var 3 hundar som dök upp. Eller snarare 2 valpar som dök upp, d.v.s Pea och Elvis som träffas ofta ändå och sen var det Pluto vars matte trevligt bjudit in oss! Jättetrevligt hade vi i alla fall!!! Plutos matte Anna hade "engagerat" en instruktör som hjälpte oss att att lägga spår och träna uppletande. Hmm visst var det Nina hon hette.... det här är väl verkligen nackdelen med att skriva i efterhand. Nina tyckte att jag skulle lägga ett apellspår till Pea eftersom hon provat spår förut. Spårupptag, två räta vinklar på ett lite blåsigt fält, och en träapport hon aldrig sett förut i sitt liv. Min spontana reaktion var att: -Det här fixar hon aldrig!!!
Men jag gick ut spåret och hoppades på det bästa. I spåret lade jag ut hennes favoritleksaker också.

Träffen var ju i Järbo, som ligger i närheten av Gävle. Jag måste ha associerat det med Lappland eller något, för jag var klädd för isande nordanvindar och -30 grader tror jag. Innan vi ens hunnit närma oss spårmarkerna (inte långt) var jag genomsvettig och rödblommig. Dubbla underställ, överdragsbyxor ullsockor, ullsulor...o.s.v..... o.s.v...... Jonathan som jag påtvingat liknande kläder stannade klokt nog hemma med Plutos "lillhussar" och spelade tv-spel. Annars hade jag nog fått storskäll tror jag!

Tillbaka ut i spårmarkerna då.... Anna och Jessica fick lägga sina spår i skogen. Om jag minns rätt så har Pluto provat spår förut men Elvis endast triumferat i sök. Så de lade kortare spår i skogen. Båda herrarna klarade spåren galant, utan bekymmer! Sedan gick vi tillbaka till spåret jag mödosamt i min vinterutstyrsel lagt ut till Pea-prinsessan. Nu visade det sig att jag skulle använda en spårlina också.

Försök att visualisera detta: Matte påpälsad till nästan orörlighet, med en mössa som tenderar att åka upp och glida av. Pea som smidigt och lätt tar sig över liggande träd och djupa svampiga hål på åkern. I Peas halsband är spårlinan fäst, linan fastnar i trädstammar och i mattes ben på vägen i spåret. Trots mattes orörlighet och klumpighet så tar Pea spåret perfekt. Det är aningen sidvind så hon går bredvid spåret perfekt. Men när hon närmar sig leksaker/apporten så går hon in i ursprungsspåret igen. Det ovanliga är att hon går förbi leksakerna men plockar upp apporten. Vinklarna klarade hon inte riktigt heller, de var för snäva jämfört  med dem vi tränat tidigare.

Detta lärde jag mig idag: Anpassa kläderna och lita på Pea till 100%.

Sedan fick hundarna prova på sakletning med de andra hundarnas leksaker. D.v.s att två av varje hunds saker lades ut i en ruta. Det gick mindra bra för Pea. Först greppade hon tag i Elvis pipboll, och blä vilken otäck tingest. Den pep och var sladdrig. Pea som aldrig träffat en pipsak förut var helt konfunderad. Men efter mycket jobb från min sida fick jag henne att komma med den. Nästa sak hon hittade var även den Elvis, det var hans stora mjuka vildsvin. Den fick jg henne inte att komma med. När vi gör detta med hennes egna saker tar hon dem direkt och kommer med. Nu har jag mentalt noterat frågor i huvudet som jag kommer att ställa till någon som kan om jag får möjlighet.

Sen gick vi hem och mumsade korv. Hundarna gick ut på gården och lekte med varandra, kom in emellanåt och visade sig. Blev för vilda och blev utskickade. Efter en stund kom bara Pluto och Elvis in. Lilla Pea saknades. Anna gick ut och såg henne...... på andra sidan såklart!!! TYPISKT Pea. Fanns det ett litet hål i staketet så hittade hon det. Det positiva var väl att hon kom ihåg var det var och kunde komma in igen när vi ropade!

En sådan trevlig dag vi hade med mycket skratt, men även seriösa tränings och uppfostringsfrågor behandlades. Pluto verkar ha det så bra med matte, hussar och Leo!

Jag har även fått lite klarhet i mtt förra inläggs funderingar! Det tackar jag för!!!

Spårdag! funderingar!

Ojoj nu snurrar det i huvudet på mig! Bredvid mig i soffan ligger det en trött hund och sover.

10.00 imorse inställde vi oss vid klubbstugan för att vara med på en "prova på spår" dag. Nu har ju Pea redan provat spår flera gånger, men jag tänkte att det kunde vara bra att få höra det igen hur man gör. Efter en liten genomgång i stugan gick vi till bilarna för att transportera oss till spårmarkerna. Väl framme så visar det sig att där vi skall vara, finns det dåligt med plats för bilar så Pea och jag får lämna vår bil och åka den sista biten i en annan bil. Det gick bra att sitta bak i bilen med en 4-årig Irländsk setter. Lite orolig var hon men det gick bra.

Men sen när bilen var stilla ville hon inte sitta kvar i bilen utan var ute hela tiden. Jag fick börja med att lägga ett 100m långt spår med hennes favoritleksak som avslut. Hon blev lite störd av att instruktören gick bakom mig och jag fick korsa spåret två gånger för att hon skulle ta spåret. Men sedan strävade hon på med nosen i backen. Några gånger stannade hon för att titta på instruktören. Hon spårade upp leksaken och vi lekte med den. Enligt instruktören så jobbade hon precis som man ska.

Nästa spår var ett som någon annan skulle lägga. Han som lade Peas spår missförstod instruktörens instruktioner och lade därför ut Peas avsluts-leksak mitt i spåret. Spåret fick ligga i 40 minuter innan vi gick det. Pea gjorde ett jättefint spårupptag och gick spåret jättebra tills hon kom fram till en hög med bajs. Hmmm där fick jag minsann lite huvudbry. Jag är helt beroende av Pea eftersom jag inte hade en aning om var spåret är, så jag kan ju inte dra henne bort från bajset, ej heller vill jag banna henne när hon jobbar. Som tur var var det en mycket liten bajshög så när hon mumsat färdigt så gick hon vidare i spåret. Tills hon hittar avslutssaken. Då kopplar jag loss henne och leker och kastar leksaken. Då säger spårläggaren att det är halva spåret kvar. Oups kan jag få henne att fortsätta spåra nu då. Tursamt är att spårläggaren visste exakt var spåret var och hade stannat där så vi behövde bara gå tillbaka så tog hon upp spåret igen. Detta spår var lite längre än det första och avslutades med en vinkel. Detta spår arbetade sig Pea igenom väldigt bra och hade inga problem med vinkeln i slutet.

Under tiden vi lade spåren så var Pea med en man som var medföljare till en annan kursdeltagare, och när mannen som skulle gå spåret jag lagt i slutet tog ut sin hund för att gå det, fick Pea sitta i hans bil. Jag är verkligen imponerad av denna hund. Hon är med på vad som helst. Och om jag får säga det själv så måste jag säga att hon var den hunden som uppförde sig bäst på hela dagen. Spåret gick bra för alla, men tiden mellan och så tänkte jag på. Jag var lite rädd att hon skulle vara trött på sista spåret eftersom hon inte fick lägga sig i bilen och vila under hela tiden. Men icke- hon var inte det minsta trött och visade tydligt att hon inte ville in i bilen när det var dags för att åka hemåt.

Då bestämde jag mig för att åka till hunklubben och träna lite till. Hundgodiset var ju med och alla leksakerna och hunden var inte trött. Väl framme vid klubben är jag ensam. Vi tränade fot framför spegeln, Pea har jättefin kontakt med mig. Så kul att kunn se det utan att tittaner på hunden. Enda gången hon släpper mig med blicken är precis efter det att hon fått en godisbit. Vi tränade "stanna kvar"  och även inkallning. Då kom en dam och frågade om jag ville vara med på en platsliggning då hon behövde lite störning. Pea och jag var med men jag ställde mig c:a 2m framför henne. Det gick bra ända tills precis innan det var dags att gå tillbaka till hundarna, då reste hon sig upp och kom emot mig. Så länge har jag aldrig provat på att låta henne ligga. Jag gick tillbaka och satte henne igen och ställde mig framför igen. Sen gick jag och ställde mig bredvid igen belönade sedan.

Nu till mitt huvudbry. Vad skall jag gå för kurs i vår? Instruktören denna dag sa i början att till våren skulle hon hålla i en appell-kurs. När jag frågade senare under dagen om det var den hon tyckte att jag skulle gå. Hon verkade tycka att Pea skulle vara för ung då utan hon rekomenderade en Bruks-kurs. D.v.s. prova på bruks. 2ggr spår, 2ggr sök, 2ggr uppletande. Men jag vill inte prova på för det har vi redan gjort nu. I vår blir ju Pea 1 år inte kan hon vara för ung då??? Hon verkade ju vara av den åsikten. Men jag vill inte gå någon vardagslydnads kurs eller unghundskurs under tiden. Jag vill jobba tävlingsinriktat redan från början! Jag har ju sett dessa kurser när jag tränat på klubben på kvällarna.... de gör ju sådant som vi fått göra på Birgittas valpkurs. Och Pea gör det bättre än dessa hundar som är 1 år äldre än henne. 

Känns som jag befinner mig i något slags ingenmansland. Jag är på hundklubben nästan varje vardagskväll, mest för belysningens skull. Men jag tränar alltid ensam, och på ganska få saker. Här ute i skogen finns det ju ingen som helst belysning så jag är tvungen att åka någonstans för att se min hund.

Rolig lördag!

Idag har vi varit och hälsat på Elvis i Grillby! Ojoj var roligt hundarna hade! De lekte, lekte och lekte. Och sen lekte de lite till!

Bäst att vila nu för imorgon ska vi ut och spåra hela dagen!