Julefrid!

Trots att det är så få lediga dagar denna jul så har julefriden infunnit sig hos mig. Julaftonen var lugnare än lugnast och vi har verkligen kopplat av i några dagar nu!

Pea är med på allt och så rolig att jobba med. Vi har ju börjat träna lite spår paralellt med söket och lydnaden. Hon gör allting så självklart. Min oro att hon skulle blanda ihop det var verkligen inte befogad. Nu sitter jag och funderar på om jag ska anmäla henne till en appellspårs tävling. Vi har ett lydnadsmoment kvar att lära in bara.

Dags att ta spåret!

Pea har precis varit väldigt skendräktig! Jonathan satt bradvid henne i soffan och var ledsen för han trodde att hon var sjuk. Minnet av allt jobbigt med Wendy och Fenja sköljde nog över honom. Och jag klandrar honom inte för hon tittade bara lite dimmigt på oss ochg lade ned huvudet igen. Få ut henne på en promenad var inte att tänka på, då fick man dra med henne i halsbandet. Efter att Jonte och jag varit på hundmässan fattade jag vad det var. För alla leksaker som vi tog fram ur påsarna togs varligt i munnen och bäddades ner i husses säng.  Det är första gången vi är med om detta.

Pea med sin bebis ormen. Hon fick även en grön boll och en kampleksak.

JULAFTON 2011

Med alla julklappar i bakgrunden.

Pea var inte så bra på Yatzy. Men hon var med.

Jag har anmält mig och Pea till ett anlagstest för försvarsmatshundar. Det ska vara i Januari så då får vi veta om vi kommer med på den utbildningen. Måste bara se vad det innebär tidsmässigt för mig. Vill ju hinna med att tävla också.



Svårt att blogga eller?

Ja svårt måste det ju vara eftersom jag inte gör det!

Lusten innfinner sig inte så ofta nu som förr :-) Men vi tränar nog desto mer. Jag skulle vilja träna mer än vad jag hinner med. Jag tror att Pea håller med mig i det fallet.

Jaha vad har vi missat då?
Pea har tävlat i Lkl1 4 ggr. 1 3:e pris
                                            1 2:a pris
                                            2 1:a pris.
Det vill säga att vi är en tävling från ett LP1, om vi får ett förstapris vill säga.

Tittar ni noga på säcken så är det en liten staty på den, med en guld 1:a på. Jovisst vi vann vår klass den tävlingen.

Pea är hur rolig som helst att träna med. Allt är roligt och hon förrsöker sitt bästa. Det är det där med koncentrationen som det haltar lite med på tävling. Men det har vi fått tips på hur vi kan träna bort nu. Men det är säkert så som många säger att det är både ålders- och rasbundet.

I helgen var vi på träningsläger i spår. På lördagen fick Pea gå ett 100m långt spår med en leksak som avslut. Det gick bra så vi fick avancera på söndagen. Då lade vi ett apellspår med 3 apporter i på en äng. Det tog hon klockrent och plockade upp apporterna och gav till mig! Så nu är det dags att starta i appelspåret då :-) Nej det är några lydnadsmoment vi måste träna in först!

Sen har vi haft P-träff igen. Den här gången var vi hos oss och som vanligt var det bara , Elvis och Pluto som kom. Men de har ju syskon så 5 hundar var vi allt!

Tråkigheter och roligheter.

Ja det var verkligen längesedan jag skrev här. Orken räcker inte till just nu.
Sedan i början av april har denna familj pendlat i sinnesstämning mellan oro, sorg, hopp och slutligen nu stor sorg. Min svärmor/Jeppes mamma/ Jonathans farmor har somnat in. Den stora trösten är att hon inte lider längre! Vi håller de goda och glada minnena vid liv, och kämpar på med allt det praktiska. Det är inte lätt när det bara är vi två + att det är 60 mil bort, och att vi båda har heltidsjobb där vi behövs extra mycket just nu.

Lite tid har jag haft för hunden också. Stackarn har suttit i en bil alldeles för mycket, och endst fått lite spontanträning under promenaderna. Förra torsdagen tränade vi sök med sökgänget.... tråkigt nog så ramlade jag och skadade axeln då! Efter röntgen känner jag mig positivare.... inget brutet eller någon spricka. Ont gör det! Deppigheten jag har känt hela veckan har nog sin förklaring i att vi har massor av saker som behöver bäras i svärmors lägenhet, att träningen verkligen fick ligga på hyllan. Jag har verkligen varit obrukbar i en vecka men nu känns det som om att det har vänt. Ont gör det fortfarande men inte så att jag gråter av att klä på mig längre.

I tisdags hade vi avslutning på lydnadskursen, vilket innebar tävling. Kändes inte roligt att gå in på planen och veta att vi inte tränat sedan vi var där sist. Typiskt fick jag startnummer 1!!! Men som vanligt så överraskar denna hunden mig. Hon orkar genomföra alla momenten utan belöning emellan! Det har vi aldrig provat förut! Momenten ställande & läggande under gång, som vi inte är färdiga med ännu fungerade med dk. Tyvärr tjyvstartade hon på hoppet som resulterade i en 0:a. Annars är ju hoppet vår 10:a så jag slarvade säkert när jag lämnade henne för att gå till andra sidan hindret. Vi hamnade på en 3:e plats till slut, vilket jag är helnöjd med! Nu har jag bestämt mig för att anmäla till några tävlingar i höst.

Höft och armbågsröntgen. 

Röntgen av höfter och armbågar är ju ett måste om man ska en hund av rasen rottweiler. Men aldrig har jag ens tänkt annat än att det ska vara ett positivt resultat på hennes röntgen. Men efter att ha mötts av en väldigt nervös uppfödare vid röntgen så började jag fundera. Jag har ju haft 2 hundar förut från denna uppfödare och de var helt fria, så tanken har aldrig slagit mig. Peas föräldrar kommer ju från helfria kullar båda två så risken för ett dåligt resultat ska ju vara minimal. Självklart såg ju röntgenbilderna bra ut! Både vetrinär och uppfödare tyckte det såg perfekt ut. Men det yttersta beslutsorganet hos SKK läser av bilderna och säger sitt. Men för mig räcker det att höra från två experter i området- hon är felfri och kan därför nu börja konditionstränas mer. Hoppas det det smittar av sig på mig också :-)

Igår fick jag även träffa Peas mamma Baccara. Hon var lika underbar som Pea. Ok nästan då :-)

Myshunden som tar sin plats.

Är man gäst hos oss så får man räkna med en rottis i knät!

Arga människor i Håbo-Tibble.

Ja de arga människorna utgörs vad vi vet om av oss i familjen. Vår lilla Pea har fått smak för att inte vara på sin tomt utan på alla grannars tomter. Än är det ingen som argt har visat sitt missnöje,  men jag kan tänka mig att det kommer snart. Så i två dagar har jag smygit på henne för att kunna ertappa henne precis när hon tar skuttet över staketet.... Det har lyckats några gånger och då låter hon bli att hoppa eller hoppar lydigt tillbaka.

Men lika mycket som jag har koll på henne så har hon koll på mig, så fort jag tappar koncentrationen och vänder ryggen till så sticker hon! Detta är inte ibland utan alltid nu.

Jag var hemma från jobbet igår för att jag är sjuk, vilket gjorde att hennes kisspromenad endast blev en kort sådan. Damen sprang inomhus och pep och jag släppte ut henne i trädgården, och smög efter. Ingen rymning under dagen..... men direkt när husse kom hem. Ut genom dörren och bort! Husse har ju inte samma tålamod och förståelse för lilla damen så han hämtar mig i vredesmod! Efter att fått höra åt vilket håll hon dragit går jag efter henne. Jag kallar på henne och hon kommer tillbaka till staketet.

Så här skulle det låtit om jag tänkt högt: -Haha vad jag är bra och vad bra hon lyder mig!
Hur kan det detta sluta med att jag i total förnedring springer runt två granar i bara strumplästen och jagar min lydiga hund?????

Jo väl framme vid staketet sätter sig hunden ner och kissar för att sedan dra iväg med världens fart! Jag försöker att med rösten kalla in henne, går ej hon bara lägger sig ned i lekinviter. Ilskan och vreden bubblar i mig och jag försöker att få tag i henne. Hon gömmer sig bakom granen jag rusar efter henne, hon vänder. Det finns inte en chans att jag får tag i henne, det vet jag innerst inne men nu har ilskan tagit överhanden!!! Av åker ena skon för att använda som ammunition, MISS! Andra skon åker av men jag ges ingen chans att ens försöka kasta. Hon håller sig smart undan skottlägen. Eftr några varv runt granarna kommer jag till sans igen och inser min litenhet. Jag får gå hem utan hund och byta strumpor. Hunden lämnas på grannens tomt.

Det är bara att ge upp och plocka fram den glada människan inom mig, och då kunde jag locka till mig Pea utan bekymmer. Men hennes dagar med strosande i trädgården är definitivt över.

Under veckan har vi tränat jättemycket lydnad (tävlings då) men det tänker jag inte skriva om, eller att vi startat en lydnadskurs heller. Men det är hon duktig på lilla påhittiga, drivkraftiga, smarta, arbetsvilliga hund! Hon är en dröm att träna med, och en mardröm när man inte tränar med henne! Kul att prova den typen av hund också, men ofta går tankarna till Wendy och Fenja som inte förstörde speciellt mycket, höll sig på tomten!

Men hur arg jag än blir på denna lilla hund så har hon bergfast tagit en stor plats i mitt hjärta!

P-träff i Järbo.

Äntligen var det dags att träffas igen! Från P var det Pea, Elvis och Pluto. Extra bonus var ju Leo och Zelda såklart! Sen var det några fler norrlänningar inbjudna (norr om Dalälven som ni vet) Det var Uffe och Jenny med Johnny Cash och Kamasutra. Och Fidelli med sin matte och två små hussar/mattar.

 

Vi började med att fika lite medan vi väntade in alla. När vi var redo gick vi ut på en c:a 2 km lång promenad. Det var för att ta oss till doftstigen som Anna förberett till oss. På en stig hade hon vid sidan av preparerat med olika slags doftretningar. Det var en mjukiskanin som suttit med en riktig kanin i ett dygn, sjal, kaninbajs, pinnar nedstuckna och säkerligen fler saker som jag missat. Jo just det Plutos ena lillhusse John satt på en skoter en bit från stigen. Det och kaninbajset var det enda som Pea markerade. Hon var mer inställd på att fortast möjligt komma till de andra hundarna som redan gått stigen.

 

Anna har genomgång.

 

Kaninbajs

John på skotern.

Köttbullar instuckna i snövallen.

 

 

 

 

Sen var det dags att bege oss mot huset igen där Anna hade planerat en "hinderbana" med diverse svårigheter utplacerade. Tidtagning för att utse en vinnare! Vad sägs om slalom mellan hinkar med leksaker och tuggben, kasta en tennisboll uppför en snöhög som hunden ska komma tillbaka med, hopp över två hinkar med en spade över, och inkallning förbi en tallrik med köttbullar. Det märktes att hundarna hade svårigheter med olika saker. Många goda skratt unslapp mig! En jätterolig bana var det!

Men för er som läser och inte känner rasen rottweiler, kanske behöver en liten beskrivning av hur rasen fungerar:

• Så här tänker en rottis med leksaker: Wow en leksak! Den ska det bli kul att leka med långt borta i skogen, långt bort från husse/matte! De får vänta tills jag har lekt färdigt då kanske de får låna den!
• Så här tänker en rottweiler angående godis: Sniff, sniff, matte har 3 köttbullar i fickan. I tallriken ligger det 10 st, jag har allt att vinna på att glömma bort det som matte lärt mig.
• Så här tänker en rottis ang. cirkuskonster: Det där löser jag bättre utan/husse matte!

 

 

Fidelli på väg mot start.

Med siktet inställt på köttbullarna, men hon tog aldrig någon.

 

Elvis genomförde banan som en sann rottweiler!

 

Vinnaren Zelda innan start.

Hmm några roliga saker i en hink.

Matte vi gör på mitt sätt så vinner vi!

Nej vi gör på mitt sätt!

Doris undrar hur många varv runt hopphindret de ska springa.

Jag har bollen!

Pea innan start.

De spännande hinkarna passerades utan problem.

Hopp över hinder var inget problem.

Hämta bollen, här fick vi problem. Pea tappade bollen och trampade sedan ned den långt i snön. Då fick jag klättra upp i snöhögen och hjälpa henne gräva. Smidig som jag är så ramlade jag bara en gång.

Sitt stanna kvar & inkallning har vi ju tränat på.

Summa summarum så lockades Pea inte av något av svårigheterna Anna preparerat banan med. Jag är nöjd med det, men inte 3:e platsen :-) Hade jag bara varit mindre klumpig i snöhögen hade vi nog krossat både Zelda och Fidelli  som kom 1:a och 2:a :-)

Leo och Anna.

Ok matte du är där, men på vägen till dig ska jag bara.....

kolla......köttbullarna!

Anna testar med sin andra hund. Ska Pluto ignorera köttbullarna?

Ja det var som Leo sa... det saknas faktiskt 3 st. Vem har fräckheten att äta upp våra köttbullar??? Vi som var där vet svaret :-)

Så här ska du hoppa, jag visar!

Jag såg inte riktigt visa igen!

Men om du vill ha bollen, släng inte iväg den då!!!

Till fällen ska vi!

Uffe och Hector.

Först hoppar du, sen aktar du dig för isfläcken där.

Man kan välja på om man ska kasta långt eller kort, om man vet att man har en hund som inte är så intresserad av bollar....då kastar man....

långt. Då får man möjlighet att bergsbestiga lite själv.

Var tog bollen vägen???

Ok kastar du så hämtar jag!

Här på fällen ska du sitta.

ok då sätter jag mig här och väntar på att du ska kalla in mig.

Var finns hundintresset hos dessa två egentligen????

"Valparna" får busa lite med varandra. Det var en liten annan ton i skällan denna gång.

Efter en god lunch och fika och en massa rottweilerprat begav vi oss hemåt. Ännu en helkul dag med trevliga människor! Roligt att träffa några för mig nya ansikten från den stora Deminasfamiljen. Hoppas vi alla ses snart igen.