Julen förstörd!

Nu har jag ett opublicerat inlägg om valpträffen jag var på för några helger sedan. Sedan har jag ju varit på och utfört diverse hundaktiviteter som jag skulle kunna skriva om. Som exempel så har Pea blivit riktigt duktig på att spåra, det har varit hundmässa o.s.v....

Men jag väljer att skriva om detta som berört mig så mycket!

I söndags kväll hämtade vi hem vår son som varit ute på resande fot under helgen. När jag klev ur bilen måste jag ha lagt min Iphone slarvigt i fickan för jag kom senare på att den måste ha ramlat ur den och hamnat på marken. Men så långt har vi inte kommit i händelserna ännu. Vi packar ur sakerna och Pea fnular lite i trädgården som vanligt. Nu har det ju kommit 30-50cm snö bara under dagen så hon har ju jätteroligt. Vi går in allihopa och efter c:a 1h börjar jag sakna min telefon. Jag ringer den...det ringer inte inne, vilket leder till slutsatsen att den ligger kvar i bilen. Jag ringer den där också men den är inte där. När jag vänder in för att hämta en ficklampa möter jag Pea med telefonens fodral i munnen. Då förstår jag- hon har använt min 6000 kronors telefon som leksak!!! Till råga på allt elände så är det ju djup snö och telefonen är....VIT. Det är kallt och mörkt. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att vi letade i 2h efter den.

Vi försökte med att ringa den, men lönlöst eftersom den antagligen hamnat i ljudlöst läge när den for ur fodralet. Jag försökte med kommandot "leta" som jag använder när vi tränar uppletande, d.v.s. hitta saker på ett begränsat område. Inget napp, då kommer Jeppe på ide´n att låna Jontes metalldetektor. Men utan resultat! Jag är så ledsen... tappar jag ansiktet om jag säger att jag grät mig till sömns?

Hela gårdagen förlöper och vi letar allihopa en stund då också. Jeppe krattade i trädgården utan resultat.

Nu börjar det kännas som om att hela julen är förstörd! Hur kunde jag vara så slarvig? Pea känner av min sinnesstämning så hon äter inte. Observera så har jag aldrig klandrat henne för detta!!!

Idag är jag hemma och vårdar sjukt barn...... så jag passar på att leta lite efter Iphonen i dagsljus. Nu är det min tur att kratta i trädgården. Jag stannar och tittar lite roat på vår lilla grävmaskin. Pea gräver sig ner i den djupa snön och vidare så att det far upp grästovor och jord. För en sekund funderar jag på att stoppa henne, men vad fasiken det är ju hennes trädgård också!!!  Jag vänder mig om och fortsätter mitt planlösa letande. Då kommer superhunden och släpper telefonen framför mina fötter!!!

Den är lite repig och fungerar inte riktigt som den ska, men jag har den tillbaka!!! Glädjen var i jämförelse med den jag kände när jag förstod att jag fött ett friskt och välmående barn! Jag fattar det fortfarande inte riktigt.

Så nu känns det som om det blir en ganska bra jul ändå! Kanske t.o.m Pea kan få en extra julklapp???

Sorgens år!

Nu är det slut, de finns inte kvar! Fick sluta sina liv samma år. Sorgens år fick ännu en underbar hund. Min sorg känns lika stor som med mina egna hundar, men kung Vegas var speciell för mig.



Här sitter de hela gänget. Bilden är tagen av Jessica- Vegas matte. Det här är runt nyårsafton 2009/2010. Vi har precis börjat alla tester och undersökningar på Fenja för att hitta varför hennes mage svällt upp så. Man ser den på bilden och att de har rakat bort pälsen för blodprovstagning. Då fattade vi inte hur sjuk hon var, älskade underbara Fenja. Snällare hund har nog aldrig funnits! Vi saknar alla hennes underbara kramar.

Fenja 3/3 2010.
Wendy 22/10 2010.
Vegas 12/12 2010.

Hoppas ni har det kul tillsammans nu, och vakar över oss.

Pea har blivit stor....

Japp så är det. En blodfläck avslöjade det vi misstänkt ett tag. Peas hormoner rusar runt i kroppen. Jag tycker mig se likheter med Fenjas första löp. Visst destruktivt beteende. Allt ska tuggas på och rastlösheteen gör sig påmind hela tiden. Vi har ullfiltar i soffan som vi har hittat misstänkta hål i. Alldeles för stora för att vara malar, så vi har bara en misstänkt för dådet. Men det är än så länge förvånandsvärt få blodfläckar här hemma. Det kanske kommer mer ellr så är hon som Wendy och städar bra efter sig.

I veckan så låg Pea i soffan och jag hörde som en dov duns i golvet där. Jag tittar dit och ser att hon har kräkts, det ser ut som en stor bajskorv. Jag var bara tvungen att veta vad det va som hon stoppat i sig, så jag tar papper och tar upp korven. Den är luktfri och lite svampig. Då ser jag att det är sulan till min ena toffel jag håller i min hand. Toffeln hade en filsula som säkert var jättegod att tugga på. När jag sitter där kommer det lite mer ner på golvet. De andra hundarna har sprungit mot dörren, eller till något hörn när de behövts kräkas. Men inte Pea, hon lyfter knappt på huvudet utan ligger bekvämt i soffan. Sedan hittade jag resterna av toffeln, så jag hann inte sakna den i.a.f.

Julmarknad.

Förra söndagen var jag, Jonathan och Pea på julmarknad. Vi började i Skokloster men där var inte hundar välkomna så då åkte vi vidare till Sigtuna. Som vanligt var det fullt kaos där och parkeringsplatser var det dåligt av. Men till slut hittade vi en plats och gick upp i det snöiga och kalla Sigtuna.

Vad julmarknader drar publik egentligen. Det fanns ingenting som jag ens var lite sugen på att handla. Det mesta är skolklasser som står och säljer till klasskassan. Lite korvar och hemstickat. Jaja nu har vi varit där. Pea uppförde sig exemplariskt som vanligt. Men var inte sötast denna dag, det var en 8 veckors mastiff som var det. Det tyckte även denna partiska matte. Så mycket hud på en sådan liten!

En kväll i veckan när jag och Pea tränade lite inomhus blev hon så uppspelt, samtidigt som jag skulle böja mig ned för att belöna henne. Vår kollision slutade så olyckligt så jag fick näsblod. Men jag är glad att hon tycker att det är så roligt att träna!