Julen förstörd!

Nu har jag ett opublicerat inlägg om valpträffen jag var på för några helger sedan. Sedan har jag ju varit på och utfört diverse hundaktiviteter som jag skulle kunna skriva om. Som exempel så har Pea blivit riktigt duktig på att spåra, det har varit hundmässa o.s.v....

Men jag väljer att skriva om detta som berört mig så mycket!

I söndags kväll hämtade vi hem vår son som varit ute på resande fot under helgen. När jag klev ur bilen måste jag ha lagt min Iphone slarvigt i fickan för jag kom senare på att den måste ha ramlat ur den och hamnat på marken. Men så långt har vi inte kommit i händelserna ännu. Vi packar ur sakerna och Pea fnular lite i trädgården som vanligt. Nu har det ju kommit 30-50cm snö bara under dagen så hon har ju jätteroligt. Vi går in allihopa och efter c:a 1h börjar jag sakna min telefon. Jag ringer den...det ringer inte inne, vilket leder till slutsatsen att den ligger kvar i bilen. Jag ringer den där också men den är inte där. När jag vänder in för att hämta en ficklampa möter jag Pea med telefonens fodral i munnen. Då förstår jag- hon har använt min 6000 kronors telefon som leksak!!! Till råga på allt elände så är det ju djup snö och telefonen är....VIT. Det är kallt och mörkt. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att vi letade i 2h efter den.

Vi försökte med att ringa den, men lönlöst eftersom den antagligen hamnat i ljudlöst läge när den for ur fodralet. Jag försökte med kommandot "leta" som jag använder när vi tränar uppletande, d.v.s. hitta saker på ett begränsat område. Inget napp, då kommer Jeppe på ide´n att låna Jontes metalldetektor. Men utan resultat! Jag är så ledsen... tappar jag ansiktet om jag säger att jag grät mig till sömns?

Hela gårdagen förlöper och vi letar allihopa en stund då också. Jeppe krattade i trädgården utan resultat.

Nu börjar det kännas som om att hela julen är förstörd! Hur kunde jag vara så slarvig? Pea känner av min sinnesstämning så hon äter inte. Observera så har jag aldrig klandrat henne för detta!!!

Idag är jag hemma och vårdar sjukt barn...... så jag passar på att leta lite efter Iphonen i dagsljus. Nu är det min tur att kratta i trädgården. Jag stannar och tittar lite roat på vår lilla grävmaskin. Pea gräver sig ner i den djupa snön och vidare så att det far upp grästovor och jord. För en sekund funderar jag på att stoppa henne, men vad fasiken det är ju hennes trädgård också!!!  Jag vänder mig om och fortsätter mitt planlösa letande. Då kommer superhunden och släpper telefonen framför mina fötter!!!

Den är lite repig och fungerar inte riktigt som den ska, men jag har den tillbaka!!! Glädjen var i jämförelse med den jag kände när jag förstod att jag fött ett friskt och välmående barn! Jag fattar det fortfarande inte riktigt.

Så nu känns det som om det blir en ganska bra jul ändå! Kanske t.o.m Pea kan få en extra julklapp???