Pea använder verkligen huvudet!!!

Tänk den lilla damen får mig att skratta varje dag! Igår skrev jag om Peas försök att ta sig genom staketet.

Igårkväll gick jag med Pea och Jonathan och en kompis till honom på promenad. Det var så mörkt så att en pannlampa behövdes. Grabbarna cyklade och jag och Pea gick. Vi gick över ett stort fält med högt gräs, fältet har en gångstig som gjorts av dem som bor där när de ska hämta sin post. Pea älskar att gå där i dagsljus då hon hoppar och skuttar i gräset som en räv. Nu var det ju mörkt och grabbarna cyklade lite i förväg och Pea sprang efter dem. Då kom jag på den briljanta idén att gömma mig ute i det höga gräset. Jag hörde hur hon närmade sig med hög fart....pang- där hittade hon mig. Hon hade rusat rakt in i mig med huvudet före och stod nu glatt och väntade på sin belöning. Det kallar jag driv det!

Undrar om jag måste börja oroa mig för att hon ska skada sig så som hon far in med huvudet i allting?????

Träning ger resultat.

Ja nu är det ju så att vi tränar även om det inte verkar så i denna blogg :-) dagarna går med en rasande fart och mörkret lägger sig över oss alldeles för tidigt! Kanske får vi se lite mer ljus nu när vi gått över till vintertid?

Jag ägnade nästan ett helt träningspass på hundklubben i veckan till att träna Pea på att komma tillbaka med en leksak hon fått låna av mig. D.v.s jag kastar saken och vill att hon ska komma tillbaka med den så jag kan kasta den igen. Hittills har det mest varit ett kast och sen har hon lekt med saken själv...lååångt ifrån stackars mig. Hmmm jag ser Wendy framför mig som valp. Alla leksaker var jag tvungen att ha dubletter av för att få henne att komma till mig med saken. Men hade jag inte den andra saken så var det goodbye med den första också. Så nu tränar jag på ett annat sätt med Pea. Tillslut fattade Pea att genom att komma tillbaka med saken kunde hon få både saken och en godisbit.  Glad åkte jag hem efter väl förättat verk.

Dagen efter tränade jag lite på vägen utanför vår tomt, och det går ju jättebra med att komma tillbaka med saken!!! Vad kul.... Då tänkte jag att jag provar att slänga in den på tomten för att se om hon kommer på att hon kan springa in genom grinden. Vi har ju gunnebostängsel runt tomten.... Jag slänger och Pea tar sats och hoppar rakt in i stängslet. Det där var nog det enda alternativet jag inte kommit på i min fantasi. Hon sätter sig sedan ner och tittar groggy på stängslet ett tag. Och så börjar hon pipa. Tillslut tar jag och går med henne mot grinden, och då kopplar hon och rusar mot leksaken!

Idag provar jag samma sak. När jag slängt saken över staketet, sätter sig Pea ner och tittar på saken och sen på mig. Helt plötsligt spritter hon till och rusar iväg mot grinden och sedan in och hämtar saken. Sedan kom hon stolt och lämnade den till mig.

Jag behövde bara visa en gång och sedan hade hon fattat. Det är så jag upplever vardagen med henne..... man behöver nästan aldrig tjata på henne utan hon förstår.

Igår var det sista kurstillfället med Birgitta. Det var Pea, Edith och en Akita. Husse och matte hade valt mellan en rottis och en akita. Jag antar att de ångrade sig efter att ha sett våra pärlor igår :-) Det gick jättebra för både Pea och Edith! Vi saknade dock stackars Elvis som missade tillfället!

Efter kursen åkte jag och Pea och handlade mat hos Helena. Jag träffade Fenjas mamma Vera där. Tänk att det är säkert så Fenja skulle ha sett ut om ett par år om hon fått leva! Så lika är de i ansiktet. Vera är oförskämt pigg, och rotade efter kyckling i mina fickor efter bästa förmåga. Och avslutade mitt besök med att ställa sig på bakbenen. Japp några tårar rann ur ögonvrån på mig, då jag ännu inte kunnat förlika mig med Fenjas död! Det var verkligen orättvist och jag önskar att hon fått dö på ett bättre sätt.

Jag och Pea har anmält oss till en prova på spårdag på klubben nästa helg. Hoppas den blir av!

Älskade Wendy!

Ja det här är ju hundarnas blogg, och nu finns inte Wendy hos oss längre. Jag blev tvungen att ta beslutet att låta henne somna in för alltid. Hennes största skräck var att inte kunna resa sig, och det blev vardagen för henne den sista veckan. Jag har väntat flera dagar för att orka skriva detta då Wendy har betytt så mycket för mig och min familj. Just nu känner jag mig helt tom.... vet inte vad jag ska skriva! Här hemma finns en tomhet, men ändå känns det skönt. Wendy lider inte längre, förhoppningsvis är hon i himlen och har friska ben att springa på!

Snällare och klokare hund än denna kommer jag nog aldrig att få träffa igen. Jag minns tydligt flickan som ville ta med sig Wendy hem istället för sin egen hund. Hur många människors snedvridna syn på rasen rottweiler har hon förändrat? Många är det under 11 år. Jag har ALDRIG varit orolig för att min hund ska göra något värre än att gräva i grannens potatisland. Hon har varit med oss överallt, och jag har alltid varit så stolt över min hund. Det fick jag fortsätta vara in i det sista också.

Wendy du har lovat mig att alltid finnas här hos oss, och det känns som om du gör det! Jag känner mig lugn och harmonisk inombords även om jag sörjer dig enormt!

Bilderna är tagna ungefär 1h innan hon fick somna in. Ögonen är fortfarande pigga men resten av kroppen fungerar inte längre.  Dagen till ära var det snö som damen alltid älskat! Solen sken också så det kunde inte ha varit bättre väder.

Wendys önskan var att få dö hemma i lugn och ro, och det ordnade vi. Vetrinären Johanna från Bålsta smådjursvetrinärer kom och hjälpte oss att uppfylla vår önskan! Tack för det!!!

Nu får vi glädjas av den underbara hund vi faktiskt har kvar här i huset. Hon stjäl all uppmärksamhet villkorslöst och är härlig på alla sätt. Vi är så glada över att vi har henne! Du hade rätt Helena!!!

Wendy 11 år idag!

Underbara underbara bästaste Wendy fyller år idag! 11 år har gått och hon börjar bli gammal och trött. 80% av dagen sover hon nog bort.

Jag minns mitt första möte med henne så väl. Valparna var c:a 6 veckor gamla och jag skulle bara besöka Helena för att prata eventuellt valpköp i framtiden. Precis när jag kommer har valparna fått mat i hallen där man ska passera (hmm taktiskt kanske? :-D ) De andra i valparna glufsar i sig av maten men Wendy tittar upp och springer fram till mig. Alla valparna var tingade som tur var, så det behövde jag inte oroa mig för.  Det föll sig så att jag besökte Helena ungefär en vecka senare, och Wendy gjorde likadant igen. Då säger Helena att hon fått återbud på henne och frågar om jag kan tänka mig att vara fodervärd för henne. Ojojoj har precis börjat nytt jobb och har ingen semester, och jag vet att Jeppe inte är lika sugen som jag. Men allt det där ordnade sig, jag fick 2 veckors förskottsemester och Jeppe veknade.

Wendy tog sin självklara plats i den lilla unga familj vi var. Då visste vi inte vilken envis självsäker hund vi fått utan tyckte att hon var så följsam. När Wendy var lite över året kom Jonathan till oss. NU fick vi veta vilken underbar hund vi fått. Så snäll som hon var mot honom går knappt att beskriva, när det blev för mycket så gick hon bara ifrån honom. Vi minns så väl hur han jagade runt hemma i sin "lära gå stol", målet var Wendy.

Sedan kom vi hem med lilla valpen Fenja, som sattes på plats direkt. Wendy kunde styra henne även om hon var i ett annat rum. Fenja hade 2 jobbiga veckor här i början, men damerna har aldrig någonsin hamnat i luven på varandra!

Skällande hundar går hon förbi med högt buret huvud!

En hel del tråkigheter har hon tyvärr varit med om. Som valp började hon halta och fick opereras, sedan vara stilla i 8 veckor. Hon blev aldrig riktigt bra och snedbelastade motsatt ben, till den grad att hon fick ont i motstående knä. En livmoderinflammation höll på att ta hennes liv, men en akut operation räddade hennes liv och hon repade sig ganska fort!

Men i det stora hela har hon varit väldigt frisk. Vattensvans någon gång och fukteksem ibland.

Många hundrädda personer har hon omvänt, rastlösa barn har hon lugnat ner, alla som vill leka har hon lekt med. o.s.v, o.s.v.

En sak är säker: Hon är verkligen en bra representant för rasen rottweiler!

Söndag!

Vilket härligt psyke Pea har! Igår skulle Pea, jag och Jonathan gå upp i skogen och se på när Jeppe och några andra körde enduro. Jag hade Pea lös på vår väg då jag nu känner mig säker på att få stopp på henne om det behövs. Mitt på vägen har en kvinna med två vuxna barn flyttat in, med 3 hundar varav en är en 1,5 års dalmatiner. När vi närmar oss deras tomt så ser jag att de är i trädgården och håller på att packa bilen. Pe är på väg att springa och hälsa då jag säger nej och hon stannar, då kommer deras dalmatiner springandes ut från tomten och den stannar inte vid ett nej. Pea vänder om och börjar springa hemåt och dalmatinern efter och som jag uppfattar vill leka med Pea och lägger tassen på henne i farten. Pea skriker till och fortsätter och springa. Då får hundägaren stopp på sin hund och går tillbaka med den. Jag går efter Pea och ser att hon sitter utanför vår grannes tomt. Hon har alltså inte sprungit ända hem. 50m ifrån kallar jag på henne och hon kommer springandes med viftande svans.

När vi går tillbaka så har dalmatin-ägaren kommit efter och kallar på Pea. Pea rusar dit direkt och försöker att sno hennes vantar. När vi kommer tillbaka till deras tomt så springer Pea in på deras tomt utan betänkligheter för att nosa lite och hälsa på sonen som står där.Hon verkar inte alls brydd och bestämmer sig efter en liten stund att kolla vad de har under sin altan, på Pea-vis alltså. Hon gräver sig under.

Så nu har Peas fanclub ännu en medlem. Dalmatinern-ägaren sa ordagrant så här: Gud vilken mysig hund! Vilket härligt psyke! Sedan berättade hon att de skulle iväg och figurera på ett MH-test. Jag vet att hon är mycket aktiv på hundklubben och det känns jättebra att de flyttat in på vår väg.

Sen gick vi vidare till skogen och Pea rusade glatt fram till gubbarna med full skyddsutrustning på sina motorcyklar.

Sen har vi tränat en hel del under veckan också men det skriver jag inget om eftersom det känns som om vi går i cirklar just nu. Min fantasi börjar tryta och känner att jag har svårt att koncentrera mig. Det kan vara så att det hänger ihop med att jag inte känner mig riktigt kry då min förkylning verkligen inte verkar vilja ge med sig. Så vi har mest busat och lekt vid träningspassen. Tror att det var det vi behövde.

Men idag kommer Jessica hit med sina hundar och vi ska träna så jag hoppas på lite ny inspiration.

Igår var vi på Biltema. Jeppe köpte mc-grajer och jag hundleksaker. Det blev två bollar och en knut-leksak. När vi kom hem skulle jag testa leksakerna på Pea. De jag sa till Pea att komma ut så kommer Wendy linkandes, det är som om hon har ett sjätte sinne när det gäller bollar.

På gräsmattan tänkte jag få dem att sitta fint bredvid varandra så jag kunde fota dem. Jag lade ifrån mig leksakerna som blickfång för dem och fick dem att sitta fint. Under tiden som jag fibblade med kameran så reser sig Pea upp och hämtar knuten. Då tittar Wendy på mig och ursäktar sig och går och hämtar en av bollarna. Det hade hon aldrig varken gjort eller kommit undan med för några år sedan, men nu kändes det som om blicken betydde: Nu skiter jag i dina regler!!! Knuten är hel men ingen av bollarna ser ut som den gjorde när jag köpte dem. Wendy the destroyer!