Japp så är det. En blodfläck avslöjade det vi misstänkt ett tag. Peas hormoner rusar runt i kroppen. Jag tycker mig se likheter med Fenjas första löp. Visst destruktivt beteende. Allt ska tuggas på och rastlösheteen gör sig påmind hela tiden. Vi har ullfiltar i soffan som vi har hittat misstänkta hål i. Alldeles för stora för att vara malar, så vi har bara en misstänkt för dådet. Men det är än så länge förvånandsvärt få blodfläckar här hemma. Det kanske kommer mer ellr så är hon som Wendy och städar bra efter sig.
I veckan så låg Pea i soffan och jag hörde som en dov duns i golvet där. Jag tittar dit och ser att hon har kräkts, det ser ut som en stor bajskorv. Jag var bara tvungen att veta vad det va som hon stoppat i sig, så jag tar papper och tar upp korven. Den är luktfri och lite svampig. Då ser jag att det är sulan till min ena toffel jag håller i min hand. Toffeln hade en filsula som säkert var jättegod att tugga på. När jag sitter där kommer det lite mer ner på golvet. De andra hundarna har sprungit mot dörren, eller till något hörn när de behövts kräkas. Men inte Pea, hon lyfter knappt på huvudet utan ligger bekvämt i soffan. Sedan hittade jag resterna av toffeln, så jag hann inte sakna den i.a.f.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar