Vad gör du i min bil????

-Tjena vem är du och vad gör du i min bil? Vad har du och min matte gjort?

I söndags lånade jag härliga Qorazón av Helena. Vi skulle träffa Jessica och Elvis på Enköpings bk för lite träning. Pea fick vara hemma med hussarna, hon börjar bli aningen trött och orörlig.
Precis när Jessica och jag ställt upp oss på planen för lite budföring med Elvis så öppnade himlen sig och regnet öste ned, det blixtrade och dundrade. Qora satt torrt i bilen medan vi andra blev som dränkta katter på väldigt kort tid.

Med lite tålamod som vi är utrustade med så väntade vi ut skuren och kunde fortsätta vår träning. Qora fick också komma ut och träna lite olika saker, men hon var mest intresserad av mängderna av dofter på apellplanen. Med tanke på att detta antagligen var hennes första gång på en apellplan så gick det bra för henne. Men för mig som inte är van vid en hund som förser sig själv med godis gick det mindre bra..... Hälften av träningsgodiset får vi nog betrakta som stöldgods, men eftersom bevisen redan var i magsäcken så vet jag egentligen inte hur mycket hon hann förse sig med. Tillfället gör tjuven säger man, jag lärde mig något i.a.f!!!

Efter att både Qora och Elvis fått spåra lite så åkte vi hemåt. Jag bestämde mig för att stanna till hemma och byta om till torra kläder. Pea märkte ju direkt att det var någon i hennes bil. Men hon reagerade inte som jag trodde utan hälsade glatt på Qora genom gallret. Glädjen var besvarad från andra sidan gallret. Imponerad av dessa hundars mentalitet måste jag säga att jag är!!! Den dräktiga tiken som lånar ut sin bil, sina saker och sin matte en hel dag. Och den lånade hunden som antagligen inte är van vid att "träna" i 4-5 timmar inklusive ösregn och blixtar och dunder. Båda hälsar glatt och trevligt på varandra!!! Jag bestämmer mig för att Qora får komma ut och hälsa på Jeppe och Jonte också. Det gör hon så trevligt innan hon springer in i huset och kollar runt....och stjäl mer godis. Lite sorgligt var det allt att lämna tillbaka henne till Helena igen. MEN jag ska låna henne hela denna helg då vi ska till Marma på ett bruksträningsläger tillsammans.


Det börjar bli lite tungt och jobbigt nu!

Pea kämpar på men dräktigheten börjar ta ut sin rätt om man säger så! Ibland ser det ut som om hon glömmer bort tjockmagen, och busar till det lite, men lugnar snabbt ned sig och går istället för att rusa. Hon är pigg på att hänga med på promenader men vilar emellanåt på promenaderna. Det är skönt att vi kan gå på sådana ställen där hon kan vara lös! Då får hon bestämma takten.

 

Här är en bild exakt 4 veckor kvar till valpning:

Jag inbillar mig att jag känner små klumpar i Peas mage om jag klämmer lite. Eller inbillar jag mig inte? Spännande är det.

Jag är otroligt stolt över denna hund som har alla egenskaper som jag önskar i en hund! Och saknar de egenskaperna jag inte önskar i en hund! Kanske är det jag som format henne så eller så är det sådan hon är? Spelar ingen roll vilket.

Ja men då var det så!

Pea och Bosse ska få små valpar. Igår var jag och uppfödaren Helena hos veterinären och gjorde ett ultraljud på Pea. Och javisst var det så. På en bild kunde de se 5 små fosterblåsor som verkade må bra med pickande små hjärtan. Det ligger alltså MINST 5 små Pea/Bosse där inne. Svindlande tanke faktiskt. Jag får erkänna att jag blev lite tårögd när jag väl förstod vad det var jag såg där på skärmen. Samtidigt dök alla tankar upp på vår älskade Fenja. Det var genom ett ultraljud man kunde se vad det var för fel på henne. En binjure som hade ökat i 1,5 cm i storlek på mindre än en vecka. En sorg som fortfarande kramar mitt hjärta hårt! För hårt ibland!

Eftersom det var onsdag igår så var det ju träningsdag med gänget på Bro-Håbo. Jag frågade Pea om hon ville träna. Med ett skutt var hon ur soffan och redo vid dörren. Det var längesen vi tränade nu!!! Och det gick jättebra! Vi gjorde inga hopp eller fartmoment och inget avancerat egentligen. Bara roliga saker. När hon spontant började krypa så började jag faktiskt fundera på om jag bara drömt om ultraljudet. Men sen kom värmen i hjärtat när jag såg ultraljudsbilden framför mig. Roligt var att jag träffade Anette, Ann och Erik på klubben( Bee & Tee`s kennel). De sa att det syntes att hon var dräktig.

Men jag måste också erkänna att jag ibland funderar på vad jag utsätter Pea för. Efter att ha sett henne som annars är så matglad stå vid matskålen och titta, ta en bit mat i munnen och spotta ut den. Ligga och flämta i skuggan orkeslöst. Idag har hon betett sig lite konstigt tycker vi. Hon håller full koll på mig, hon smög på mig när jag laddade tvättmaskinen. När jag var färdig och gick emot henne la hon sig på rygg som om hon ville bli kliad på magen. Men när jag satte mig ner och skulle klia henne så flyttade hon sig så att jag inte kunde nå henne och lade sig likadant. Precis som om hon ville ha närhet men ändå inte. Det har hon sedan gjort flera gånger och nästan tittat lite förebrående på mig.  Ofta längtar jag tills detta är över och allt är som vanligt igen! Ok jag erkänner!!!! Det kommer att vara mycket jobbigt för mig att lämna bort henne!!! Men grattis rottweilervärlden, snart kommer ett gäng hundar med underbart psyke att födas hos kennel Deminas. Det är jag jätteglad att vara med om!
Så här ser de ut i Peas mage nu: 4 veckor.

http://tikochvalp.royalcanin.se/draektighet-och-foedsel/draektighet-vecka-foer-vecka/(week)/4

Väntan väntan väntan!

Ja nog har vi väntat. Jag har tittat, klämt, känt. Ja allt som jag kan göra, kanske t.o.m luktat på Pea. Är hon annorlunda? Är hon keligare? Ja en sak är då säker: Hennes aptit har tills nu ökat drastiskt! Men nu är det tvärtom, hon dreglar på morgonen och ser allmänt hängig och illamående ut. Imorse kräktes hon och har sedan dess inte ätit mer än yoghurt och lite blodpudding.

Ja nu kan jag inte hålla mig längre då jag nu måste berätta att Pea är dräktig!
För tre veckor sedan hade hon en dating-vecka med en snygg och trevlig herre vid namn DeVeritas Fantazmic Fo-Bo. Men han lyssnar till namnet Bosse. Eftersom Pea är en fodertik hos Deminas ´kennel så skedde allt i Helenas regi och omsorg. Jag måste säga att jag är imponerad av hennes förarbete i val av hane. Jag tror att jag har pratat i timmar med henne och stött och blött lämpliga hanar. Själv har jag ju ingen som helst erfarenhet av hundavel, men jag är alldeles säkert den som känner Pea bäst. Min önskan av hane var en rastypisk, snäll, arbetsglad hund. Gärna en pytteliten hund. Min skräck var en stor musklad herre utan hyfs och fason.

En dag sade Helena till mig att nu har jag nog kommit på en bra kombination, han ska ställas ut på den här utställningen och vi ska dit och titta. 

Pea och jag stod bredvid ringen och tittade. Jag tittade och tittade, och så tittade jag lite mer. Han klarade min granskning med klart godkänt! Den extriöra granskningen överlämnade jag till Helena. Jag tittade på hans uppträdande med andra hanar. Han visade sig inte verka det minsta brydd om de andra hundarna i och omkring ringen.

Vi lät hundarna träffas en stund och Pea körde sin vanliga lekuppmaning. Alltså huvud och framben ned i marken i en lekinvit. Jag slogs av att de var så lika varandra, men att man såg tydligt vem som var hane och tik. Men i deras sätt att vara jämte varandra. Jag åkte därifrån med en övertygelse om att det här skulle bli bra.Bonus var att Bosses uppfödare och ägare verkade vara väldigt trevliga de också.

Veckorna gick och Pea började löpa. Då var jag redo med min hemläxa. Avmaskningskur och vita näsdukar. Näsdukarna var för att färgbestämma blodet. Helena använder sig av termer som rökt lax, inkokt lax, hallonröd, varm färgnyans, kall färgnyans. Ja allt som kunde hjälpa mig att veta när det var dags för ett progestorontest. D.v.s ett blodprov som visar hur nära ägglossning tiken är.

Här är han:

Bilderna ovan har jag fått låna av Frida Tapiale Kennel DeVeritas.

Jag var både spänd och nervös när de skulle träffas första gången. Men tanken av att ha med två uppfödare under parningen lugnade mig mycket! Det tackar jag för!!!

Enligt Helena gick allt från löpstart till parningarna precis som de skulle. En dag efter sista parningen slutade Pea löpa. Det är ovanligt men kan hända. Allt för att vi skulle fatta tror jag. Det första tecknet på att hon troligtvis var dräktig såg Jonte. Han kom på Pea med att försöka stjäla sallad från bordet en dag. Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva :-)

Här kommer lite bilder på min fina Lp1 Lp2 Deminas Piorina.

I nästa vecka vet vi helt säkert om det är så att det växer små fina Pea-Bosse bebisar i magen. Men jag har hela tiden varit säker på att det är så.

Det här med hunderiet är så roligt. Nu kan jag lägga till 2 nya trevliga bekantskaper i min lista av hundkompisar. Tack för det Frida och Nilla!!! Hoppas vi ses snart igen!