Ja det var verkligen längesedan jag skrev här. Orken räcker inte till just nu.
Sedan i början av april har denna familj pendlat i sinnesstämning mellan oro, sorg, hopp och slutligen nu stor sorg. Min svärmor/Jeppes mamma/ Jonathans farmor har somnat in. Den stora trösten är att hon inte lider längre! Vi håller de goda och glada minnena vid liv, och kämpar på med allt det praktiska. Det är inte lätt när det bara är vi två + att det är 60 mil bort, och att vi båda har heltidsjobb där vi behövs extra mycket just nu.
Lite tid har jag haft för hunden också. Stackarn har suttit i en bil alldeles för mycket, och endst fått lite spontanträning under promenaderna. Förra torsdagen tränade vi sök med sökgänget.... tråkigt nog så ramlade jag och skadade axeln då! Efter röntgen känner jag mig positivare.... inget brutet eller någon spricka. Ont gör det! Deppigheten jag har känt hela veckan har nog sin förklaring i att vi har massor av saker som behöver bäras i svärmors lägenhet, att träningen verkligen fick ligga på hyllan. Jag har verkligen varit obrukbar i en vecka men nu känns det som om att det har vänt. Ont gör det fortfarande men inte så att jag gråter av att klä på mig längre.
I tisdags hade vi avslutning på lydnadskursen, vilket innebar tävling. Kändes inte roligt att gå in på planen och veta att vi inte tränat sedan vi var där sist. Typiskt fick jag startnummer 1!!! Men som vanligt så överraskar denna hunden mig. Hon orkar genomföra alla momenten utan belöning emellan! Det har vi aldrig provat förut! Momenten ställande & läggande under gång, som vi inte är färdiga med ännu fungerade med dk. Tyvärr tjyvstartade hon på hoppet som resulterade i en 0:a. Annars är ju hoppet vår 10:a så jag slarvade säkert när jag lämnade henne för att gå till andra sidan hindret. Vi hamnade på en 3:e plats till slut, vilket jag är helnöjd med! Nu har jag bestämt mig för att anmäla till några tävlingar i höst.
Höft och armbågsröntgen.
Röntgen av höfter och armbågar är ju ett måste om man ska en hund av rasen rottweiler. Men aldrig har jag ens tänkt annat än att det ska vara ett positivt resultat på hennes röntgen. Men efter att ha mötts av en väldigt nervös uppfödare vid röntgen så började jag fundera. Jag har ju haft 2 hundar förut från denna uppfödare och de var helt fria, så tanken har aldrig slagit mig. Peas föräldrar kommer ju från helfria kullar båda två så risken för ett dåligt resultat ska ju vara minimal. Självklart såg ju röntgenbilderna bra ut! Både vetrinär och uppfödare tyckte det såg perfekt ut. Men det yttersta beslutsorganet hos SKK läser av bilderna och säger sitt. Men för mig räcker det att höra från två experter i området- hon är felfri och kan därför nu börja konditionstränas mer. Hoppas det det smittar av sig på mig också :-)
Igår fick jag även träffa Peas mamma Baccara. Hon var lika underbar som Pea. Ok nästan då :-)
